2017-10-15

Not the fall

It's not the fall that hurts.
It's getting ripped away
from that you try so hard to hold on to,
before you fall free.

Livets synkronisering

Ibland griper det tag om mig.
Livet.
Oftast mycket subtilt,
och ändå fullständigt genomgripande.
Ingenting av mig lämnas oberört.
En slags synkronisering av min upplevelse
med det som är.
Och i vanlig ordning
får alla mina föreställningar
ge vika och gå under.
Varenda en.
Så står jag här
och är
livet,
innan jag ger mig av
mot nya äventyr
i låtsaslandet.

2017-09-16

Ibland måste jag hålla i mig

Ibland måste jag hålla i mig
för att inte bli alltför berusad
av livet självt,
men det finns inget,
inget!
att hålla mig i,
så livet sveper mig plötsligt
ur min begränsade föreställning
om vem jag är
och jag exploderar av kärlek
i all stillhet.

2017-08-20

Död åt relationen!

Så kom vi då till vägs ände.
Relationen får dö,
men för dig och mig
finns inget slut.
Kvar finns
här och nu
ett relaterande
fritt från föreställningar
om var gränsen går,
om vilka villkor som gäller,
om vad som komma skall,
om vart vi når.
Och jag älskar det.
Det är som om dammluckorna öppnas
och min kärlek till dig
äntligen åter får forsa fram
utan motstånd
och precis hur den vill.
Det är så jag älskar dig,
och jag älskar dig så!

Död åt relationen!
Länge leve relaterandet,
i kärleken,
i evigheten.

2017-08-14

Bli sedd

Jag såg att han tittade
medlidsamt på mig.
Han såg min smärta
och det fanns empati i hans blick.
Inga ord
utöver några artighetsfraser,
men jag såg att han såg.
Och även om en röst någonstans i mig sade
att det passar sig inte,
så kändes det bra
att jag vågar visa mig,
att han vet var jag är,
varför jag inte riktigt är här,
att jag blöder,
och jag hoppas jag kan se honom
när han någon gång behöver
bli sedd.
Jag såg i alla fall
att han såg.

2017-08-07

One step at a time

This is the one step.

2017-08-05

Fader och son

En diktande fader
till en uppdiktad son
till en diktande galning
som ingen förstår

I den förvirring
han lever sitt liv
en berättelse skapas
med ingenting i

Somliga säger
han är klok och vis,
men det är en sanning
som har sitt pris

Ty att se klart och ljust
ger ej garanti
för någonting önskat
att ha i sitt liv

Tvärtom han tvingas
att se allt det där
som han gör mot sig själv
när han inte är här

Så han diktar dikter
och hoppas lite på
att kanske hans son
en dag ska förstå

2017-07-25

Heading nowhere

I'm heading nowhere
and I go there slow

I believe in nothing
that I know

nothing is present
that is me

all that is to it
is to be

savour the moment
while it is

then let it go
it's God's kiss

not for me
to keep or to hold

the things that you loose
are the real gold

2017-03-18

Den sista utposten

Jag når den sista utposten
strax innan lunch.
Det är precis som om den ingick
i den väv av normaliteter
som tycks utgöra mitt liv.
Så bedrägligt.
Den sista utposten
är det närmaste jag kan komma
en gräns för tillvaron.
Där oändligheten börjar.
Ja, ni hör ju hur det låter,
men ändå är det så.
Ibland står jag där och vacklar
innan jag endera,
kanske något förskrämt,
kliver åter in i livet jag lever,
eller faller jag in i den rymd
ur vilket allting uppstår.
Hur det kan vara så skrämmande
att varje fiber i min kropp
tycks samverka för att hindra mig?
Och vad ska motståndet göra
om inte motstånd?
Vid den sista utposten
upphör kompassen visa rätt
eftersom där inte längre finns något rätt.
Kartan blir oanvändbar eftersom ingen
ens har lyckats placera
den sista utposten
på den.
Det finns gott om pilar
som skall leda dit,
men sammantaget
verkar allt mycket mycket förvirrat.
Plötsligt står jag bara där och väger
strax innan lunch,
innan jag faller.

2016-09-25

Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?