En god värd

Vi bjöd på middag igår med anledning av Louise stundande födelsedag. Elva kring bordet blev vi, så iläggsskivan fick träda i tjänst för kanske andra gången i det annars fullt tillräckligt stora bordets liv. Förr när vi bjöd över gäster brukade jag vara väldigt mån om att vara en god värd. Jag ansträngde mig, med varierande resultat, ganska hårt för att försöka se till att alla hade det bra. Något som Louise ibland kunde uppleva som ganska frustrerande, för hur hårt ansträngde jag mig egentligen däremellan? Dessutom spillde väl mina krav på mig själv som den goda värden också över i liknande krav på henne som värdinna.
Nuförtiden har jag en helt annan utgångspunkt. Jag är visserligen fortfarande mån om att alla skall ha det bra och försöker skapa goda förutsättningar för det, men nu erkänner jag gästernas eget ansvar att ta vara på stunden. Istället för att vara där gästerna kan tänkas vilja ha mig, så är jag där jag är. I detta kan jag slappna av och när jag kan slappna av tycks också alla runt omkring mig kunna slappna av. Denna förändring kan kanske verka som en småsak, men det är som natt och dag.