Inte lika fritt fall

Hela den här veckan har bitvis känts som en olycka som väntar på att hända. Jag har varit ur balans såväl på jobbet som hemma.

Så idag blev jag avkastad av hästen jag red ute i de kraftiga vindbyarna. Hon och hennes kompis blev mäkta uppspelta av blåsten och till slut skjutsade hon mig fysiskt ur balans och eftersom jag fastnade lite i stigbygeln föll jag inte så där handlöst fritt och bra, utan damp ned med huvudet i marken. Det var ganska mjukt i backen och jag hade hjälm på mig denna gång, så det gick ju bra ändå, men det är inte utan att jag känner mig lite nedtagen på jorden så att säga.

Nu ska jag laga lite god mat och försöka flyta lite medströms istället resten av kvällen.

Mjuk avfallning

Jag föll av en häst igår. Vi galopperade på en åker när hon plötsligt blev rädd för vad som antagligen var ett rådjur som prasslade till i skogsbrynet. Hon gjorde ett tvärt kast och jag satt kvar i luften och föll ner i backen. Det som fascinerar mig lite nu är att jag inte slog mig.
Det var ett tag sedan jag föll av sist. Om det inte känns med en gång, så brukar det så här dagen efter i alla fall kännas ordentligt i kroppen. Vanligen brukar jag bli lite rädd och spänna mig i fallet. Denna gång blev jag aldrig rädd och jag spände mig aldrig. Det är förstås det som är hemligheten med barn som ramlar och har sig utan att egentligen slå sig. De låter det ske utan att blanda sig i för mycket genom att spänna sig.

En utflyttad vän

Gaby har bott hos oss i fyra, snart fem, år nu.
Vi har hittat ett nytt hem åt henne. De betalar för henne. Kan man sälja sina vänner så? Vi gjorde det i alla fall. De kom sent igår kväll och tog henne med sig när de åkte i morse, efter avklarat pappersarbete. Gaby var så nervös att hon skakade.

Jag drar mig lite för att gå ut i stallet. Gaby kommer inte vara där. Men de andra måste ha sin kvällsmat nu.

Stallet har nog aldrig varit så tomt med så många hästar.

Men, så känner jag. Hon är ju här ändå.