Ett sista farväl

Var på begravning idag. Vår grannfru dog när vi var i Indien. Cancern som följt henne ett tag blev för svår och kroppen för svag. Vi hälsade på henne och hennes familj alldeles innan vi åkte på vår resa. Det var då uppenbart ingen självklarhet att vi någonsin skulle få träffa henne igen. Ändå hade hon då en inre styrka som imponerade, fast den har hon kanske egentligen alltid burit med sig. Jag är glad att vi fick tillfälle att träffas innan det var försent.
Begravningen var fin. Jag gråter väldigt sällan, men idag rann tårarna.

Sorgligt farväl

sorgligt att ta farväl
även om jag alltid bär dig i mitt hjärta
även om vi kanske snart möts igen
även om allt är som det ska
även så
finns sorgen där

En utflyttad vän

Gaby har bott hos oss i fyra, snart fem, år nu.
Vi har hittat ett nytt hem åt henne. De betalar för henne. Kan man sälja sina vänner så? Vi gjorde det i alla fall. De kom sent igår kväll och tog henne med sig när de åkte i morse, efter avklarat pappersarbete. Gaby var så nervös att hon skakade.

Jag drar mig lite för att gå ut i stallet. Gaby kommer inte vara där. Men de andra måste ha sin kvällsmat nu.

Stallet har nog aldrig varit så tomt med så många hästar.

Men, så känner jag. Hon är ju här ändå.