Svartsjukan tog en vän ifrån mig idag

Idag sade en kär vän upp kontakten med mig. Inte för att vi haft så mycket kontakt senaste tiden. För några månader sedan, i höstas, var det annorlunda. Då kunde vi ha passionerade möten, långa samtal som lodade ner i känslodjupen. Vi var vänner, jag var förälskad i henne och hon gillade verkligen att vara med mig. Mina möten med henne skapade en stark turbulens i min dåvarande mer stadiga relation. Delvis konstruktiv, men också väldigt destruktiv. Svartsjuka. Jag valde att inte ge efter för den. Att inte vika från det jag inom mig visste att jag måste göra. Att inte ännu en gång svika det i mig som jag vet är sant. Trots att mina val djupt sårade kvinnan i mitt liv. Det var ingen lätt väg att vandra, men det var den enda vägen för mig.
Idag är jag och kvinnan som jag i nära två decennier haft en stadig samborelation med vänner och vi bor fortfarande under samma tak, men vår kärleksrelation är avslutad. Hon ville inte behöva vara med om en liknande resa igen. Och jag förstår henne. Jag kan inte ge henne några garantier. Överhuvudtaget. Det var en smärtsam process, men nu har vi hittat vad som kanske är en vänskap som kan vara livet ut.
Min vän från i höstas har träffat en man som hon förälskat sig i och vår kontakt blev därmed sporadisk och mest bestående av glada tillrop på Facebook. Dessvärre är hennes nya vän väldigt svartsjuk och hon orkade till slut inte med diskussioner och att behöva förklara sig om jag hade lajkat någon av hennes statusuppdateringar eller ännu värre skrivit någon (oskyldig) kommentar. Så idag skickade hon ett meddelande om detta och förklarade att hon måste säga upp kontakten med mig och ta bort mig som vän på Facebook. Det gjorde ont.

I don't know you

Once I thought I knew you, you had become an absolute stranger to me.

The image of you that I kept in my mind was invalid the moment it was created. Yet I kept it and tried to live a life with it. You I forgot about. Except for som joyful moments when you managed to shine through, you were hidden behind that image. An image that somehow started to fabricate a life of it's own. Weaving a story that made it look alive. That made it plausible enough for me to let it pass as you. Although, all the time I really knew: I don't know you. I never have. I never will. And as soon as I stop pretending we can meet again. What's holding me?

Once you think you know someone, you've really lost that knowing.