Den sista utposten

Jag når den sista utposten
strax innan lunch.
Det är precis som om den ingick
i den väv av normaliteter
som tycks utgöra mitt liv.
Så bedrägligt.
Den sista utposten
är det närmaste jag kan komma
en gräns för tillvaron.
Där oändligheten börjar.
Ja, ni hör ju hur det låter,
men ändå är det så.
Ibland står jag där och vacklar
innan jag endera,
kanske något förskrämt,
kliver åter in i livet jag lever,
eller faller jag in i den rymd
ur vilket allting uppstår.
Hur det kan vara så skrämmande
att varje fiber i min kropp
tycks samverka för att hindra mig?
Och vad ska motståndet göra
om inte motstånd?
Vid den sista utposten
upphör kompassen visa rätt
eftersom där inte längre finns något rätt.
Kartan blir oanvändbar eftersom ingen
ens har lyckats placera
den sista utposten
på den.
Det finns gott om pilar
som skall leda dit,
men sammantaget
verkar allt mycket mycket förvirrat.
Plötsligt står jag bara där och väger
strax innan lunch,
innan jag faller.