Sätta gränser

Det sägs ibland att det är viktigt att sätta gränser, men när jag kontemplerar saken finner jag att det inte är så som jag ibland har tänkt att jag kanske behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag behöver inte sätta några gränser alls. Däremot kan jag behöva känna gränser. De gränser som trots allt finns just nu i mig är viktiga att erkänna. Det tjänar emellertid inte mycket till att spara dem, i minnet eller kanske som en skriven regel, för i nästa stund är mina gränser några andra. Det viktiga är att just nu respektera de gränser som finns i mig just nu. Att respektera min väg. (Vilket för övrigt inkluderar att respektera din.) Det är inte jag som sätter gränserna och ingen annan heller. Likväl finns de där. Att inte respektera dem vore att göra våld.
Om jag kände mig otrygg skulle jag kanske vilja upprätta artificiella gränser, som jag hela tiden visste var de gick. Jag kanske till och med skulle vilja ha dem nedskrivna som regler, eller lagar. Jag kanske skulle förvänta mig att mina medmänniskor lärde sig att respektera dessa regler. Men allt det där skulle bara vara ett sätt för mig att inte behöva känna och ta verkligt ansvar för mina gränser. Jag kan aldrig förutsäga vilka mina (eller någon annans) verkliga gränser kommer vara. Jag kan bara känna var de är just nu. Lagar syftar till att göra människor förutsägbara. Vill vi verkligen vara det? Regler är för maskiner. När ska vi våga vara människor? När ska vi våga ta eget ansvar? När ska vi sluta tro att gränser kan dras med pennstreck och börja utforska de verkliga gränserna inom oss?