Sätta gränser

Det sägs ibland att det är viktigt att sätta gränser, men när jag kontemplerar saken finner jag att det inte är så som jag ibland har tänkt att jag kanske behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag behöver inte sätta några gränser alls. Däremot kan jag behöva känna gränser. De gränser som trots allt finns just nu i mig är viktiga att erkänna. Det tjänar emellertid inte mycket till att spara dem, i minnet eller kanske som en skriven regel, för i nästa stund är mina gränser några andra. Det viktiga är att just nu respektera de gränser som finns i mig just nu. Att respektera min väg. (Vilket för övrigt inkluderar att respektera din.) Det är inte jag som sätter gränserna och ingen annan heller. Likväl finns de där. Att inte respektera dem vore att göra våld.
Om jag kände mig otrygg skulle jag kanske vilja upprätta artificiella gränser, som jag hela tiden visste var de gick. Jag kanske till och med skulle vilja ha dem nedskrivna som regler, eller lagar. Jag kanske skulle förvänta mig att mina medmänniskor lärde sig att respektera dessa regler. Men allt det där skulle bara vara ett sätt för mig att inte behöva känna och ta verkligt ansvar för mina gränser. Jag kan aldrig förutsäga vilka mina (eller någon annans) verkliga gränser kommer vara. Jag kan bara känna var de är just nu. Lagar syftar till att göra människor förutsägbara. Vill vi verkligen vara det? Regler är för maskiner. När ska vi våga vara människor? När ska vi våga ta eget ansvar? När ska vi sluta tro att gränser kan dras med pennstreck och börja utforska de verkliga gränserna inom oss?

Mitt ansvar

Mitt ansvar är inte
att leva upp till dina förväntningar på mig.
Mitt ansvar är
att ta itu med mina förväntningar på dig.

Skuld eller ansvar

Vindra skriver i sin blogg om skuld och jag samlar här några av mina reflektioner.

Jag tror inte att idén om skuld är särskilt fruktbar, men jag tror mycket på förlåtelsens kraft. Främst då i att ge förlåtelse.

Alldeles för många av oss går tyngda av det som vi mer eller mindre medvetet upplever som vår skuld. Jag tror det skulle vara befriande för många att inse att de faktiskt inte har någon skuld överhuvudtaget. Om man når dit genom att be om förlåtelse är det gott och väl. Huvudsaken är att man når dit.

Jag erkänner mitt fulla ansvar, men skuld betackar jag mig för. Riktigt snurrigt blir det när man tillskriver andra skuld. Den skulden bär man helt och hållet själv ansvaret för.

Ingen kan vara mig skyldig någonting. Om jag trodde det skulle jag inte kunna vara helt fri.

Det är mycket viktigt att kunna känna sitt ansvar. Det är detsamma som att vara i kontakt med sig själv. Skuld tycks mig vara ett sätt att söka konceptualisera detta ansvar på ett sätt som gör det överförbart. Det är nog en fin tanke, men det funkar inte för mig.

För att ta ansvar behövs ingen skuld. Skuld förutsätter att någon försummar sitt ansvar. Vem har någonsin gjort det? Vem har inte alltid gjort så gott den kunde, givet de förutsättningar som gällde då? Skuld handlar ytterst om brist på förlåtelse. Ansvaret finns här och nu. Förlåtelsen finns här och nu. Skuld handlar om något som har varit (eller som kommer). Skuld är att hänga kvar, att skjuta upp, att inte förlåta, inte än.

Mitt ansvar är mitt ansvar

Mitt ansvar
är mitt ansvar.
Det har ingenting
med dig att göra.
Du har ditt ansvar.
Ingen av oss är någonsin utan ansvar,
men ingen av oss bär heller någonsin skuld.
Ansvaret vi bär är större än så.
Det gränsar till noll.

Övertygelser

"Övertygelser är farliga."

Ni kan lugnt leva vidare i er vilsenhet. Den är inte farlig.
Så kan vi som har makt,
vi som ogärna ändrar på den rådande ordningen,
vi som vet bäst,
fortsätta att leda er.
Ni behöver inte ta något ansvar. Vi sköter det åt er.
Ta en kaka till, så känns allt mycket bättre.