Död åt relationen!

Så kom vi då till vägs ände.
Relationen får dö,
men för dig och mig
finns inget slut.
Kvar finns
här och nu
ett relaterande
fritt från föreställningar
om var gränsen går,
om vilka villkor som gäller,
om vad som komma skall,
om vart vi når.
Och jag älskar det.
Det är som om dammluckorna öppnas
och min kärlek till dig
äntligen åter får forsa fram
utan motstånd
och precis hur den vill.
Det är så jag älskar dig,
och jag älskar dig så!

Död åt relationen!
Länge leve relaterandet,
i kärleken,
i evigheten.

Den sista utposten

Jag når den sista utposten
strax innan lunch.
Det är precis som om den ingick
i den väv av normaliteter
som tycks utgöra mitt liv.
Så bedrägligt.
Den sista utposten
är det närmaste jag kan komma
en gräns för tillvaron.
Där oändligheten börjar.
Ja, ni hör ju hur det låter,
men ändå är det så.
Ibland står jag där och vacklar
innan jag endera,
kanske något förskrämt,
kliver åter in i livet jag lever,
eller faller jag in i den rymd
ur vilket allting uppstår.
Hur det kan vara så skrämmande
att varje fiber i min kropp
tycks samverka för att hindra mig?
Och vad ska motståndet göra
om inte motstånd?
Vid den sista utposten
upphör kompassen visa rätt
eftersom där inte längre finns något rätt.
Kartan blir oanvändbar eftersom ingen
ens har lyckats placera
den sista utposten
på den.
Det finns gott om pilar
som skall leda dit,
men sammantaget
verkar allt mycket mycket förvirrat.
Plötsligt står jag bara där och väger
strax innan lunch,
innan jag faller.

Sätta gränser

Det sägs ibland att det är viktigt att sätta gränser, men när jag kontemplerar saken finner jag att det inte är så som jag ibland har tänkt att jag kanske behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag behöver inte sätta några gränser alls. Däremot kan jag behöva känna gränser. De gränser som trots allt finns just nu i mig är viktiga att erkänna. Det tjänar emellertid inte mycket till att spara dem, i minnet eller kanske som en skriven regel, för i nästa stund är mina gränser några andra. Det viktiga är att just nu respektera de gränser som finns i mig just nu. Att respektera min väg. (Vilket för övrigt inkluderar att respektera din.) Det är inte jag som sätter gränserna och ingen annan heller. Likväl finns de där. Att inte respektera dem vore att göra våld.
Om jag kände mig otrygg skulle jag kanske vilja upprätta artificiella gränser, som jag hela tiden visste var de gick. Jag kanske till och med skulle vilja ha dem nedskrivna som regler, eller lagar. Jag kanske skulle förvänta mig att mina medmänniskor lärde sig att respektera dessa regler. Men allt det där skulle bara vara ett sätt för mig att inte behöva känna och ta verkligt ansvar för mina gränser. Jag kan aldrig förutsäga vilka mina (eller någon annans) verkliga gränser kommer vara. Jag kan bara känna var de är just nu. Lagar syftar till att göra människor förutsägbara. Vill vi verkligen vara det? Regler är för maskiner. När ska vi våga vara människor? När ska vi våga ta eget ansvar? När ska vi sluta tro att gränser kan dras med pennstreck och börja utforska de verkliga gränserna inom oss?

Safety needs no limits

Limits are for feeling safe.
Being safe is not needing limits.

Kiss your limits

If there are limits,
they will be found,
they will all be challenged,
and in the end
none of them will survive.
So kiss your darlings goodbye.
The limitless awaits.

På gränsen

Om jag drar en gräns
för vad jag kan tillåta mig,
så är det för att jag försöker kontrollera mig själv.
I det kan jag aldrig vara fri.

Det hjälper inte att flytta gränsen
om jag vill vara fri.
Gränsen måste suddas ut.

Varje gräns jag drar upp för mig själv
är en begränsning i den kärlek
jag kan känna för mig själv,
men begränsad kärlek
är inte kärlek.

Så länge gränsen finns där
kommer jag att leva på den,
och förgäves försöka nå
det i mig som inte får älskas.