Död åt relationen!

Så kom vi då till vägs ände.
Relationen får dö,
men för dig och mig
finns inget slut.
Kvar finns
här och nu
ett relaterande
fritt från föreställningar
om var gränsen går,
om vilka villkor som gäller,
om vad som komma skall,
om vart vi når.
Och jag älskar det.
Det är som om dammluckorna öppnas
och min kärlek till dig
äntligen åter får forsa fram
utan motstånd
och precis hur den vill.
Det är så jag älskar dig,
och jag älskar dig så!

Död åt relationen!
Länge leve relaterandet,
i kärleken,
i evigheten.

Rädslan för det gapande tomrummet

Såg det så klart först igår. Hur det som känns farligt med att släppa sin partner helt fri, är att man använder partnern för att (försöka) fylla ut ett tomrum i sig själv. Risk att förlora partnern blir risk att riva upp ett gapande tomrum i sig själv. I en verkligt mogen relation använder man inte sin partner som utfyllnad. Istället möts man och ger varandra näring att hela sig själv. Öppet. Fritt. Så länge det må vara. Innan man fullt kan möta och älska någon annan, måste man fullt ut möta och älska sig själv. Möta det gapande tomrummet. Bli hel.

Kan vi inte bara vara?

I vår kultur har vi ett ansträngt sätt att se på kärleksrelationer och vilka premisser som gäller för dem. Vänskapsrelationer däremot har vi inte lika stora problem med. Det är cool att vara vänner lite hur det än ser ut till formen. Varför överhuvudtaget dra en gräns mellan dem? Spelar det egentligen någon roll vilket fack vi kan pressa in en relation i? Varför måste vi definiera kärleken? Tror vi att den försvinner om vi inte stänger in den i en låda?

Jag blir mer och mer övertygad om att på min väg, ligger ett övergivande av kärleksrelationer såsom väsensskilda från vänskapsrelationer och vice versa. En relation som gör anspråk på att vara för mer än andra relationer, som gör anspråk på att vara ett statiskt tillstånd och som gör anspråk på att vara exklusivt lämnar vad jag kan se inte det utrymme som behövs för vad jag kanske skulle kunna kalla en sann kärleksrelation. En relation som nöjer sig med att vara vad den är däremot har all potential att förvandlas till vad som helst. Den är fri att utvecklas som den vill. Den är fri att avvecklas om den vill, även om jag menar att ingen relation egentligen någonsin avvecklas.

Jag är medveten om att det kan vara så att jag är inne i en mognadsfas och att det kan vara därför jag har så svårt att rätta in mig i ledet. Om det sedan är för att jag inte har mognat in i det, eller om det är för att jag har mognat ur det, är ju inte lätt att veta.

Relationsanarki

På filosofias andra blogg stöter jag för första gången på begreppet relationsanarki. Jag har tänkt på detta ett tag, men inte haft något namn på det förrän nu.

Jag tror en relation frodas som bäst i ett tillåtande klimat. Vad ska vi med regler och normer till, om det som skall hållas inspärrat av naturen tynar bort och dör då det hålls instängt? Jag tror på relationer som överlever av egen kraft, utan hjälp av konstgjord andning i form av föreställningar och villkor som definierar relationen. Kanske låter det utopiskt (eller bara skrämmande), men jag tror inte det är omöjligt.