Svartsjukan tog en vän ifrån mig idag

Idag sade en kär vän upp kontakten med mig. Inte för att vi haft så mycket kontakt senaste tiden. För några månader sedan, i höstas, var det annorlunda. Då kunde vi ha passionerade möten, långa samtal som lodade ner i känslodjupen. Vi var vänner, jag var förälskad i henne och hon gillade verkligen att vara med mig. Mina möten med henne skapade en stark turbulens i min dåvarande mer stadiga relation. Delvis konstruktiv, men också väldigt destruktiv. Svartsjuka. Jag valde att inte ge efter för den. Att inte vika från det jag inom mig visste att jag måste göra. Att inte ännu en gång svika det i mig som jag vet är sant. Trots att mina val djupt sårade kvinnan i mitt liv. Det var ingen lätt väg att vandra, men det var den enda vägen för mig.
Idag är jag och kvinnan som jag i nära två decennier haft en stadig samborelation med vänner och vi bor fortfarande under samma tak, men vår kärleksrelation är avslutad. Hon ville inte behöva vara med om en liknande resa igen. Och jag förstår henne. Jag kan inte ge henne några garantier. Överhuvudtaget. Det var en smärtsam process, men nu har vi hittat vad som kanske är en vänskap som kan vara livet ut.
Min vän från i höstas har träffat en man som hon förälskat sig i och vår kontakt blev därmed sporadisk och mest bestående av glada tillrop på Facebook. Dessvärre är hennes nya vän väldigt svartsjuk och hon orkade till slut inte med diskussioner och att behöva förklara sig om jag hade lajkat någon av hennes statusuppdateringar eller ännu värre skrivit någon (oskyldig) kommentar. Så idag skickade hon ett meddelande om detta och förklarade att hon måste säga upp kontakten med mig och ta bort mig som vän på Facebook. Det gjorde ont.

Kan vi inte bara vara?

I vår kultur har vi ett ansträngt sätt att se på kärleksrelationer och vilka premisser som gäller för dem. Vänskapsrelationer däremot har vi inte lika stora problem med. Det är cool att vara vänner lite hur det än ser ut till formen. Varför överhuvudtaget dra en gräns mellan dem? Spelar det egentligen någon roll vilket fack vi kan pressa in en relation i? Varför måste vi definiera kärleken? Tror vi att den försvinner om vi inte stänger in den i en låda?

Jag blir mer och mer övertygad om att på min väg, ligger ett övergivande av kärleksrelationer såsom väsensskilda från vänskapsrelationer och vice versa. En relation som gör anspråk på att vara för mer än andra relationer, som gör anspråk på att vara ett statiskt tillstånd och som gör anspråk på att vara exklusivt lämnar vad jag kan se inte det utrymme som behövs för vad jag kanske skulle kunna kalla en sann kärleksrelation. En relation som nöjer sig med att vara vad den är däremot har all potential att förvandlas till vad som helst. Den är fri att utvecklas som den vill. Den är fri att avvecklas om den vill, även om jag menar att ingen relation egentligen någonsin avvecklas.

Jag är medveten om att det kan vara så att jag är inne i en mognadsfas och att det kan vara därför jag har så svårt att rätta in mig i ledet. Om det sedan är för att jag inte har mognat in i det, eller om det är för att jag har mognat ur det, är ju inte lätt att veta.