Död åt relationen!

Så kom vi då till vägs ände.
Relationen får dö,
men för dig och mig
finns inget slut.
Kvar finns
här och nu
ett relaterande
fritt från föreställningar
om var gränsen går,
om vilka villkor som gäller,
om vad som komma skall,
om vart vi når.
Och jag älskar det.
Det är som om dammluckorna öppnas
och min kärlek till dig
äntligen åter får forsa fram
utan motstånd
och precis hur den vill.
Det är så jag älskar dig,
och jag älskar dig så!

Död åt relationen!
Länge leve relaterandet,
i kärleken,
i evigheten.

Now is where I go to die

It’s not a place
it is the space
that nothing can survive
It is a place of death and darkness,
also life and light
Now all of it merges
into the emptiness from where it came

Nothing can hide now
Now can be no lies
It is the end of me
and it’s the end of you
and the end of our relation
It was just a vivid dream

Sooner or later,
I’d say Now,
we’re all gonna die
It may take us ages
It don’t matter for how long
For time’s just one of all concepts
in the Now it’s gone
It has gone to die

Even the great liberation
that lies within
the death of all the things
that ever meant something
Even that will die
and doesn’t mean a thing

Rädslan för det gapande tomrummet

Såg det så klart först igår. Hur det som känns farligt med att släppa sin partner helt fri, är att man använder partnern för att (försöka) fylla ut ett tomrum i sig själv. Risk att förlora partnern blir risk att riva upp ett gapande tomrum i sig själv. I en verkligt mogen relation använder man inte sin partner som utfyllnad. Istället möts man och ger varandra näring att hela sig själv. Öppet. Fritt. Så länge det må vara. Innan man fullt kan möta och älska någon annan, måste man fullt ut möta och älska sig själv. Möta det gapande tomrummet. Bli hel.

Let love burn

A relationship is something dead.
Relating is alive. When it turns into a relationship it dies.
Why try to freeze the love?
It's like trying to keep fire by freezing it.

Riv skiten

En spricka i grunden.
Huset måste rivas säger någon
(och jag undrar vad som känns bäst,
dynamit eller rivningskula?)
Vad spelar det för roll?
Om huset rivs
står vi kvar här
du och jag.

Kan vi inte bara vara?

I vår kultur har vi ett ansträngt sätt att se på kärleksrelationer och vilka premisser som gäller för dem. Vänskapsrelationer däremot har vi inte lika stora problem med. Det är cool att vara vänner lite hur det än ser ut till formen. Varför överhuvudtaget dra en gräns mellan dem? Spelar det egentligen någon roll vilket fack vi kan pressa in en relation i? Varför måste vi definiera kärleken? Tror vi att den försvinner om vi inte stänger in den i en låda?

Jag blir mer och mer övertygad om att på min väg, ligger ett övergivande av kärleksrelationer såsom väsensskilda från vänskapsrelationer och vice versa. En relation som gör anspråk på att vara för mer än andra relationer, som gör anspråk på att vara ett statiskt tillstånd och som gör anspråk på att vara exklusivt lämnar vad jag kan se inte det utrymme som behövs för vad jag kanske skulle kunna kalla en sann kärleksrelation. En relation som nöjer sig med att vara vad den är däremot har all potential att förvandlas till vad som helst. Den är fri att utvecklas som den vill. Den är fri att avvecklas om den vill, även om jag menar att ingen relation egentligen någonsin avvecklas.

Jag är medveten om att det kan vara så att jag är inne i en mognadsfas och att det kan vara därför jag har så svårt att rätta in mig i ledet. Om det sedan är för att jag inte har mognat in i det, eller om det är för att jag har mognat ur det, är ju inte lätt att veta.

Relationsanarki

På filosofias andra blogg stöter jag för första gången på begreppet relationsanarki. Jag har tänkt på detta ett tag, men inte haft något namn på det förrän nu.

Jag tror en relation frodas som bäst i ett tillåtande klimat. Vad ska vi med regler och normer till, om det som skall hållas inspärrat av naturen tynar bort och dör då det hålls instängt? Jag tror på relationer som överlever av egen kraft, utan hjälp av konstgjord andning i form av föreställningar och villkor som definierar relationen. Kanske låter det utopiskt (eller bara skrämmande), men jag tror inte det är omöjligt.

Ge mig utrymme

Ge mig utrymme
och jag kan dela med mig.
Invadera mig,
ockupera mig,
och jag kommer kanske
försvara mig
till sista blodsdroppen.
Båda har vi chansen
att ge upp.
Varför tar vi den inte?

Avgrunden öppnad på nytt

Från noll till hundra kilometer på tio sekunder.
Innan jag förstått vad som hände
har avståndet mellan oss
växt till den där avgrunden
som känns så bekant.
Vi brukade stå och glo över den.
Nu är den där igen.
Nyss var den borta.
Nu är den där.
Kanske kan jag pröva att lägga en stege över gapet.
Bäst att jag medför vit flagg.
Kanske ska jag ställa till något jäkelskap
bara för att se vad som händer.
Vänta nu,
hur vet jag att avgrunden är här just nu?