Time pigs

every moment
  so fresh
  clean
  uncontaminated

until we
  drag in the filth
  of the past
  and the future

completely ruining
  it

incapable of
  appreciating
  the beauty
  of now

Now is where I go to die

It’s not a place
it is the space
that nothing can survive
It is a place of death and darkness,
also life and light
Now all of it merges
into the emptiness from where it came

Nothing can hide now
Now can be no lies
It is the end of me
and it’s the end of you
and the end of our relation
It was just a vivid dream

Sooner or later,
I’d say Now,
we’re all gonna die
It may take us ages
It don’t matter for how long
For time’s just one of all concepts
in the Now it’s gone
It has gone to die

Even the great liberation
that lies within
the death of all the things
that ever meant something
Even that will die
and doesn’t mean a thing

Tiden går inte fort

Nuet är oändligt,
men om vi pissar på det,
istället för att vara i det,
så återstår att genom backspegeln
se tillbaka på alla
missade tillfällen.
Och genom backspegeln
är det raketfart
ner i graven som gäller.

Another birthday to remind us

(happy birthday Champa!)

Despite your true eternal nature
there is yet a thing called time
and there even lies a beauty
in the lie that calls it mine.

In life there may be stages
where this may not be seen
but then there is a turning point
and also this can be.

So I wish you "happy birthday!"
even though it may be false
and this very birthday
isn't at all yours.

Gudsbevis

När jag var i tonåren tyckte jag och några av mina kompisar att vi var så smarta så smarta. Vi var naturvetare redan innan vi började på gymnasiet (även om vi valde teknisk linje.) Vi förstod allt vad vi behövde förstå, därom rådde det sällan några tvivel (och det var inte för att vi inte tyckte oss behöva förstå så mycket.) Till exempel förstod vi att alla inte hade alla hästarna hemma. Som troende kristna, hur kan de "veta" att Gud finns om det inte finns några bevis?

Finns det något bevis för att Gud existerar?
Vem skapade Gud?
Kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den?

Dessa frågor var ingenting jag grunnade på. De betydde ingenting för mig, eftersom Gud bara var ett abstrakt begrepp som saknade all verklighetsanknytning i min värld. För mig var det självklart att Gud var människans skapelse som ett resultat av hennes behov av att se mening i tillvaron. Däremot kunde dessa frågor med fördel användas att dänga i huvudet på någon troende kristen i förhoppningen att deras förvirrade värld nu väl ändå måste gå i kras om vederbörande faktiskt tänker igenom frågan (som om de aldrig hade gjort det förr.)

Det som kan förbrylla mig en aning nu är hur lite jag då ifrågasatta min egen "tro". Så till den grad att jag inte kunde se att det också var en tro. Istället utgick jag alltid från min egen övertygelse och där andra avvek stod det på något sätt klart att det var dem det var fel på. Åtminstone så länge de inte kunde leverera några riktiga knäckargument som kunde få hela min verklighetsuppfattning på fall (vilket till slut tack och lov ändå hände.) Fungerar jag fortfarande så? Delvis är det nog så. Den främsta skillnaden är nog att jag också har börjat ifrågasätta mig själv. Något jag verkligen kan rekommendera för den som inte har provat.

För den som är orienterad åt det tänkande hållet, och som inte drar sig för att utmana sina tankekonstruktioner, kan det vara ytterst värdefullt med några knäckfrågor att verkligen begrunda.

När skapades tiden?
När började vi tro på tiden?
När skapade vi tiden?
(Kanske måste man inte vara en kreationistisk stolle för att kunna tro att universum skapades för några få tusen år sedan...)
Kan det vara så att det är meningslöst att tala om en ålder på universum?
Kan det vara så att tid bara är en tanke?

Visst kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den. Det är ju det vi gör hela tiden.

Drömtid

Jag vaknade nyss ur en dröm som kändes obehaglig. Den fick mig att associera till en av de obehagligare drömsekvenserna i filmen The Cell.

Jag kom i alla fall att tänka på hur tiden fungerar i drömmarna. Den är lättare att se igenom där eftersom vi kan ha vår vakna verklighet som referens. Ingenting hindrar en från att drömma en lång lång dröm med en välbyggd dramaturgi som leder fram till ett från början givet slut (som f.ö. ofta handlar om att man dör) varpå man vaknar och kanske inser att drömmens sista ögonblick, tex en explosion, har en given representation i verkligheten, exempelvis ljudet av lampan på nattduksbordet som åker i golvet för att man viftat till med armen i drömmen. Oj, vad snabbt tiden går i drömmen relativt verkligheten, tänker man kanske. Eller drömde man kanske baklänges? Eller kan upplevelsen av en hel lång dröm rymmas i ett enda ögonblick? Kan drömmen alterneras i efterhand för att passa med yttre stimuli? Vad är det som säger att vårt sinne inte kan fungera på samma sätt när vi är vakna?

Vad händer om man använder drömmens verklighet som referens för den vakna? Hur vet man egentligen vilken som är verklig? Hur vet man att någon av dem är verklig? Kan du bli medveten om att du drömmer just nu? Och vem är det egentligen som drömmer?

Åren som försvann

Jag tappade bort mig själv
någonstans på vägen.
Åren gick
tills jag fann mig själv.
Är jag gammal nu?
eller står jag kvar där jag var då?
Jag har nått en mognad nu
som jag inte hade då,
men känslan av förlorade år
går inte att ta miste på.
Ändå är de allt annat än förlorade.

Liten differens

Skillnaden mellan evigheten och ett ögonblick
är aldrig större än en tanke.

Time and money

Time is like money,
it can never be wasted.

Forget your sorrow

there is no tomorrow
and no yesterday
forget all your sorrow
and live for today

Tidsresan

Nu rör jag mig plötsligt bakåt i tiden,
men hela tiden raderas framtiden ur minnet
som fylls med fabricerade minnen av det förflutna.

När jag är redo

visa mig inte
dina barndomsminnen
berätta inte för mig
vad du vill med ditt liv

jag är inte intresserad
av ditt förflutna
eller dina framtidsplaner

jag vill vara med dig
bara här och nu
som jag vet att du vill

och du kommer att vara redo
när jag är det

På jobbet

har haft ambitionen
att vara på jobbet
från klockan åtta
varje dag

men jag kommer inte
i tid
och jag är
egentligen inte där

Vad vet vi nu sen då?

Vi vet inget om framtiden,
men vi vet heller inget om det förflutna.
Att vi tycks veta mer om dåtid än framtid,
beror på att vi tror mer på våra minnen
än på våra drömmar.
Vi vet inte ens något om nuet,
för i samma stund som vi vet,
är det redan del av det förflutna.
Vi vet ingenting.

Din bästa tid är nu

din bästa tid
är tvivelsutan nu
blanda inte ihop ditt liv
med minnena av det
med förväntningarna på det
eller för all del
gör som du gör

Ledig dag

ledig dag idag
jag pillar mig i naveln
väntar på nästa

livet i väntan
på ett liv som redan är
jag spiller min tid

avvaktar rätt tid
så jag kan upptäcka att
den tiden är nu

Det förflutna

historien upprepar sig
hur du än försöker värja dig
enda sättet att bryta
är att vara i nuet
i nuet saknar det förflutna betydelse

Tiden i ögonblicket

Eoner av tid kan passera i drömmen,
men när vi vaknar
har bara ett ögonblick förflutit.

Baklänges söderut

På tåget mot Malmö bakvänd.
Utanför fönstret svischar omgivningen förbi,
precis som i livet.
Man vet inte vad som skall hända förrän det redan har hänt.
Så ägnar man en himla massa energi åt att försöka räkna ut vad som komma skall,
och de enda ledtrådar man har är allt det som redan har hänt, det förflutna.
En dunge med höstiga björkar.
Ja, då kommer det nog några höstiga björkar till,
och några till, nehej nu tog de slut.
Nu blev det berg istället.
Varför försöka lura sig att tro att framtiden är förutsägbar?
Den finns ju inte ens, annat än i huvudet då.