What could possibly go wrong?

I jobbet som systemutvecklare går saker och ting inte alltid som vi tänkt oss. Vi utvecklar ganska komplexa system och det är inte alldeles trivialt att få allt att klaffa. Vid vissa tillfällen händer det att man chansar kanske lite mer än man borde. Jag brukar då ofta skämtsamt ironiskt häva ur mig "what could possibly go wrong?"
Så slog det mig att det är en bra fråga. Vad alls kan någonsin gå fel? För att något skall kunna gå fel, krävs det ju en uppfattning om vad som är just rätt och fel. En uppfattning som aldrig kan vara absolut.
I backspegeln är det inte så svårt att se att även sådant som kanske upplevdes som väldigt problematiskt och negativt när det inträffade, likväl har inneburit något positivt. Allt beroende på en förändring av perspektiv som tiden fört med sig.
Utan perspektiv blir det meningslöst att tala om rätt och fel. Att låsa sig vid perspektiv där saker och ting ser negativa ut är väldigt påfrestande. Allt verkar ju så fel. Ändå verkar många människor fungera så. Det verkar märkligt nog mycket ovanligare med människor som tolkar allting positivt. Däremot bor det en hund här som verkar fungera lite så. (Hon är för härlig!) Det kan ju också verka lite obalanserat, även om det känns mycket mer uppbyggligt för kropp och själ. Nu är det ju inte så lätt att styra över med vilken laddning man reagerar på saker och ting, så själv försöker jag se igenom mina tankar om alltings jävlighet när de dyker upp och det fungerar ganska bra. Jag behöver bara vrida lite på perspektivet, så är det minst lika rätt som det är fel igen.
Prova olika perspektiv hela tiden, tycker jag. Inte bara surt hela tiden. Livet blir rikare så. Fast ibland kan jag undra om jag är lite av en fegis när jag helst inte vill smaka supersurt ens någon gång ibland.

Ut ur komfortzonen

Jag har av någon anledning låtit mig övertalas att hålla en presentation imorgon (eller idag har det visst hunnit bli) för en väldans massa (över 200) initierade människor om något som jag inte kan särskilt bra.

• Jag tycker det är jobbigt att prata inför grupp.


• Jobbigheten ökar med storleken på gruppen.


• Jag lider av prestationsångest.


• Jag har dåligt självförtroende.


• Jag är dåligt förberedd.


• Det brukar vara väldigt hög standard på presentationerna som hålls i det aktuella forumet.


• Osv.

Det här kanske kan vara ett sätt att kasta sig i elden. Vi får se vad det blir. Jag är öppen för allt mellan katastrof och succé. Sist jag skulle hålla en presentation (fast då för ett 10-tal kollegor) lyckades jag stressa upp mig så pass att jag blev av med körkortet. Men jag har en fallskärm i alla fall. Om det går helt åt skogen så kan jag alltid raka av mig min nu rätt maffiga mustasch varpå ingen längre kommer att känna igen mig som han som höll den där katastrofala presentationen.

Nu måste jag i säng. Jag ska upp tidigt imorgon (eller idag) och besiktiga bilen också.

Tid att chilla

Jag har jobbat som en tok fram till igår. Då plötsligt insåg jag att jag kommit till botten på den oändliga måste-hinnas-med-innan-jag-kan-gå-på-semester-högen.

Det är lite lustigt det där med måsten. De finns ju inte på riktigt, men ändå är de så verkliga ibland. Som det här med mitt jobb. För någon dryg månad sedan var jag efter en period av stiltje på jobbet, så less på jobbet att jag kände mig beredd att säga upp mig vilken stund som helst. Jag berättade för min chef hur jag kände och ja sedan kände jag mig lite lättare och tuffade vidare. Plötsligt får jag sedan ett uppdrag som jag grovt underskattar hur lång tid det kommer ta för mig att slutföra. Ju närmre min planerade semester kommer desto mer uppenbart blir det att det har gått över styr. Jag finner mig jobbandes från tidiga mornar till mitt i natten. Som om det gällde livet. Nyss var jag beredd att ge upp jobbet på vinst och förlust och i nästa stund kämpar jag för att prestera ett resultat som jag ska kunna känna mig nöjd med. Det går liksom inte riktigt ihop. Det är något mönster av plikttrogenhet i mig som kickar in och vips har jag inga problem med att åsidosätta såväl alla runt omkring mig som mig själv, bara jag fullgör den plikt som jag råkat fokusera på. Vart tog balansen vägen?

Nåväl botten på högen är nådd och nu blir det tid att chilla. Ikväll blev det satsang med Florian i Stockholm och imorgon bär det av till No Mind festivalen i Värmland. Nu börjar sommaren på riktigt.

Jobbar sent

Jobbar från morgon till sent sent för att rädda semestern. Får passa mig så att jag inte bara vänder på dygnet rätt vad det är. Jag känner mig illavarslande pigg efter midnatt, men nu ska det ändå bli väldigt skönt att krypa i säng.

Världen ligger öppen

En dryg vecka har nu förflutit sedan jag kom hem från Tiruvannamalai i Indien. Där hjälpte jag Florian med inspelningar av ljud och bild och brände skivor åt de som ville ha framförallt från den 14 dagar långa retreaten. Han ser gärna att jag fortsätter med det. Det vill säga att jag turnerar med honom och Julia överallt och arbetar med att sköta ljud, inspelningar, skivbrännande, det tekniska kort och gott. Visst är det en lockande tanke att tjänstgöra på Florians satsanger runt om i världen. Dessa är trots allt väldigt givande. Lite väl givande kanske. Jag känner nämligen inte att jag behöver en så kraftig dos av satsang. Jag känner inte att jag behöver några satsanger alls just nu. Dessutom är det mycket slit för relativt lite pengar.

Min nuvarande arbetsgivare betalar mig bra med pengar för att göra något som jag åtminstone varit väldigt intresserad av. Nu har väl mitt intresse för IT-system klingat av en hel del. Frågan är vad jag vill göra härnäst. Kanske något helt annat. Jag vet inte riktigt ännu. Just nu verkar jag mest vilja sväva i den här ovissheten ett tag och känna mig fri att göra vilket val jag vill. Hela världen ligger öppen för mig.

Det glömda skådespelet

Idag på jobbet satt jag i ett långdraget möte med en kollega. Han verkade djupt engagerad i vad mötet handlade om. Själv kände jag att jag hade väldigt svårt att uppbåda någon slags intresse för ämnet. (Jag borde antagligen varit intresserad eftersom det för tillfället var mitt jobb att vara det.) Mitt ointresse syntes förmodligen också ganska tydligt, för någon som hade observerat. Han däremot var så uppslukad av ämnet att han lätt hade kunnat hålla en timmes monolog utan att märka att publiken helst bara ville gå hem. När jag satt där tänkte jag att det var alldeles overkligt och nästan bisarrt hur han kunde vara så intresserad av detta ämne. Det kändes plötsligt som att han bjöd mig på en föreställning riktigt välspelad überrealistisk improvisationsteater och att han måste vara världens bästa skådespelare på att göra just den här rollen just nu. Hur jag än skulle ha ansatt honom skulle han inte för ett ögonblick släppt rollen och avslöjat sig. Den bästa skådespelaren är den som har glömt att han är en.

Karriärdrag

Det som håller mig kvar vid min karriär
är främst osäkerhet och trygghetsbehov.

Jag kan göra vad jag vill.
Vad gör jag av den friheten?

Ibland kan det mest lyckade karriärdraget vara
att helt ge upp sin karriär.

Jobbig insikt

Jobbet som verklighetsflykt?
Inte jag, eller?

Shit!

Vardag i Sverige igen

höstgråa skyar
är försenad till jobbet
vardag tillbaka

Sällskap på jobbet

Idag hade jag Eckhart Tolle med mig på jobbet.

Det är trevligt med sällskap.

På jobbet

har haft ambitionen
att vara på jobbet
från klockan åtta
varje dag

men jag kommer inte
i tid
och jag är
egentligen inte där

Jobbet kallar

Om jag säkert var död imorgon,
skulle jag då verkligen
åka till jobbet idag?

Vad annars?

Jag kunde stanna hemma och njuta av en härlig sommardag med Louise.
Jag kunde åka och hälsa på någon kär vän (som inte jobbar).
Jag kunde ägna dagen åt en lång djupmeditation.
Jag kunde inse att jag lika gärna kan åka till jobbet idag.

Nedräkning

Plötsligt är det vecka 17.
I torsdags gjorde jag sista dagen på mitt förra jobb. I fredags tjuvstartade jag nya jobbet. Nu har jag ledigt i två veckor.
På torsdag morgon lyfter planet mot Mallorca och en tiodagars silent retreat med Florian Tathagata. Har aldrig varit på någon retreat (vad ska man kalla det på svenska? reträtt?) tidigare, men det känns som att det blir precis vad jag behöver.
Sedan återstår väl att se om den Anton som kommer hem kan leva upp till de förväntningar som ställs på nya jobbet, eller om jag då kanske äntligen har insett att livet är för bra för att slösas bort på att sitta framför datorer hela dagarna. Vem vet? kanske jag gör en Hugo Berglund eller något.
Eller så inser jag att livet faktiskt inte kan slösas bort genom att göra eller inte göra något, utan bara genom att inte leva det liv man lever.

En vanlig dag i mönsterfabriken

mönstermästare
i mönsterritarmöte
mönstrena mönstras

På jobbet med fördröjning

frukosten klarad
en morgonstund utan ro
tåget väntar ej

kör fort som vinden
(jag kom iväg lite sent)
men missar tåget

inväntar nästa
tåget tar mig till jobbet
snabb rumsförskjutning

på kontoret så
på väg genom dagen nu
märklig lek detta

Åtta timmars arbetsdag

åtta timmars jobb
jag tillverkar strukturer
till vilken nytta

ingen nytta alls
inget spelar någon roll
inget, det jag gör

varför inte då
passa på att njuta av
en meningslös dag?