Kläckningsdags

"Vem är du? Beskriv dig själv med fem ord."

För en tid sedan blev jag ombedd av en man som jag aldrig hade träffat
förut att beskriva mig själv med fem ord. Jag blev lite ställd.
Någonstans inbillade jag mig att jag måste ge en sann bild av mig
själv. Och så började jag leta efter orden som skulle beskriva mig,
men för varje ord jag kom på, så nog hittade jag också ett motsatsord
som var lika sant. Jag är ärlig och lögnaktig. Jag är snäll och elak.
Jag är öppen och sluten. Jag är skarp och luddig. Jag är intelligent
och korkad. För att ta fem exempel. Egenskaperna beskriver inte vem
jag är. De tecknar bara ett av ett oändligt antal möjliga porträtt av
mig. Je ne suis pas une pipe. Je ne suis pas une image.

Ändå är det inte alldeles sant. Jag må vara något annat än
beskrivningarna av mig själv, men likväl är de en integrerad del av
det här livet som jag lever just nu. En del som verkligen vill bejakas
och utvecklas. Istället för att sluta mig som en mussla kan jag
uttrycka mig och leva med världen. Det är i alla fall vad jag anar här
bakom mitt alltmer söndersprickande skal.

Jag är en nykläckt kyckling.

What could possibly go wrong?

I jobbet som systemutvecklare går saker och ting inte alltid som vi tänkt oss. Vi utvecklar ganska komplexa system och det är inte alldeles trivialt att få allt att klaffa. Vid vissa tillfällen händer det att man chansar kanske lite mer än man borde. Jag brukar då ofta skämtsamt ironiskt häva ur mig "what could possibly go wrong?"
Så slog det mig att det är en bra fråga. Vad alls kan någonsin gå fel? För att något skall kunna gå fel, krävs det ju en uppfattning om vad som är just rätt och fel. En uppfattning som aldrig kan vara absolut.
I backspegeln är det inte så svårt att se att även sådant som kanske upplevdes som väldigt problematiskt och negativt när det inträffade, likväl har inneburit något positivt. Allt beroende på en förändring av perspektiv som tiden fört med sig.
Utan perspektiv blir det meningslöst att tala om rätt och fel. Att låsa sig vid perspektiv där saker och ting ser negativa ut är väldigt påfrestande. Allt verkar ju så fel. Ändå verkar många människor fungera så. Det verkar märkligt nog mycket ovanligare med människor som tolkar allting positivt. Däremot bor det en hund här som verkar fungera lite så. (Hon är för härlig!) Det kan ju också verka lite obalanserat, även om det känns mycket mer uppbyggligt för kropp och själ. Nu är det ju inte så lätt att styra över med vilken laddning man reagerar på saker och ting, så själv försöker jag se igenom mina tankar om alltings jävlighet när de dyker upp och det fungerar ganska bra. Jag behöver bara vrida lite på perspektivet, så är det minst lika rätt som det är fel igen.
Prova olika perspektiv hela tiden, tycker jag. Inte bara surt hela tiden. Livet blir rikare så. Fast ibland kan jag undra om jag är lite av en fegis när jag helst inte vill smaka supersurt ens någon gång ibland.

Ett riktigt perspektiv

alla perspektiv är lika riktiga
inget perspektiv är mer sant än något annat
sanningen ligger i inget perspektiv
sanningen ligger i alla perspektiv tillsammans

Gränsvärdet för frihet

En man med rolig hatt
kan också vara
en hatt med rolig man.

Är din uppmärksamhet
riktad eller fri?

Hur fri kan den vara
innan säkerhetssystemet i dig
slår larm?

Detta är inte sant

Att verkligen förstå världen
är att inte förstå den.
Varje förståelse vi skaffar oss
har inte särskilt mycket med sanningen att göra,
utan är blott ett mycket begränsat perspektiv av verkligheten.



Detta är inte René Magrittes berömda målning La trahison des images.

Två sidor av samma sak

Om jag kan välja
(och det vet jag att jag kan)
det perspektiv
med vilket jag betraktar världen,
varför skulle jag då välja
att ständigt se saker från den jävliga sidan,
om inte för att jag vill jävlas med mig själv?

Varför skulle jag välja
att ständigt se saker från den goda sidan,
om inte för att jag vill gotta mig själv?

Men kan jag integrera dem båda?
Och älska helheten?
Kan jag se att de är en och samma?