På maskerad

Jag gillar
hur vi valsar runt här på maskeraden
med våra olika agendor
och säger precis samma
meningslösheter
om ingenting.

Som om
vi trodde
att det verkligen
spelade någon roll
vilka ord som sägs,
vilka tankar som tänks.

Som om
vi trodde
att vi genom att klä oss
i ännu en mask
skulle kunna avmaskera oss.

Du med din mask
med intrikata små mönster av tusentals små pekare
som pekar på varandra,
men som försöker peka på det som finns innanför masken.

Jag med min mask
som jag försökt göra alldeles genomskinlig,
så att man tydligt skall kunna se masken därunder.
Som om man i bara farten skulle se igenom också den.

Våra masker är så förvillande lika,
och vår rädsla.

Byta mönster

att byta ett mönster
mot ett annat
är också ett mönster

Monstret

mönstret lever
kontroll över mig
kontroll över dig
kontroll över framtiden
samma sak
lika omöjligt
och ändå
monstret lever

Tid att chilla

Jag har jobbat som en tok fram till igår. Då plötsligt insåg jag att jag kommit till botten på den oändliga måste-hinnas-med-innan-jag-kan-gå-på-semester-högen.

Det är lite lustigt det där med måsten. De finns ju inte på riktigt, men ändå är de så verkliga ibland. Som det här med mitt jobb. För någon dryg månad sedan var jag efter en period av stiltje på jobbet, så less på jobbet att jag kände mig beredd att säga upp mig vilken stund som helst. Jag berättade för min chef hur jag kände och ja sedan kände jag mig lite lättare och tuffade vidare. Plötsligt får jag sedan ett uppdrag som jag grovt underskattar hur lång tid det kommer ta för mig att slutföra. Ju närmre min planerade semester kommer desto mer uppenbart blir det att det har gått över styr. Jag finner mig jobbandes från tidiga mornar till mitt i natten. Som om det gällde livet. Nyss var jag beredd att ge upp jobbet på vinst och förlust och i nästa stund kämpar jag för att prestera ett resultat som jag ska kunna känna mig nöjd med. Det går liksom inte riktigt ihop. Det är något mönster av plikttrogenhet i mig som kickar in och vips har jag inga problem med att åsidosätta såväl alla runt omkring mig som mig själv, bara jag fullgör den plikt som jag råkat fokusera på. Vart tog balansen vägen?

Nåväl botten på högen är nådd och nu blir det tid att chilla. Ikväll blev det satsang med Florian i Stockholm och imorgon bär det av till No Mind festivalen i Värmland. Nu börjar sommaren på riktigt.

En svart diamant

Sorg.
Vemod.
Oro.
Svartsjuka.

Känslorna gör tydliga avtryck
i min kropp.

Vissheten att allt detta
bara är ett nödvändigt steg
i min utveckling,

vissheten att också allt detta blåser över
och kvar ligger havet
i djupet så stilla,

vissheten om futtigheten
i mina ack så verkliga reaktionsmönster,

vissheten att
närvaro i nuet
skulle blåsa bort alla bekymmer
som damm som virvlar iväg
för en vindpust,

vissheten om allt detta,

vissheten att allt detta
bara är,

lindrar,
men hjälper inte ett dugg.

En vanlig dag i mönsterfabriken

mönstermästare
i mönsterritarmöte
mönstrena mönstras