Fader och son

En diktande fader
till en uppdiktad son
till en diktande galning
som ingen förstår

I den förvirring
han lever sitt liv
en berättelse skapas
med ingenting i

Somliga säger
han är klok och vis,
men det är en sanning
som har sitt pris

Ty att se klart och ljust
ger ej garanti
för någonting önskat
att ha i sitt liv

Tvärtom han tvingas
att se allt det där
som han gör mot sig själv
när han inte är här

Så han diktar dikter
och hoppas så på
att kanske hans son
en dag ska förstå

Lurar

Tröstshoppar nya fina hörlurar
som stänger ute störande brus.
Jag lyssnar på Morrissey i dem
medan jag tröstäter en chokladmuffin.
Och det hjälper inte heller.
Inga lurar lurar hjärtat.

Ändå känns det som att jag
måste skynda mig
innan batteriet i telefonen
tar slut
och den stora (nu även brusreducerade) tystnaden
äntligen sliter mig i stycken.

Men vart ska jag ta vägen?
Jag är hopplöst förlorad ändå
och det är bara oviljan
och motståndet
att inse detta
som håller mig kvar
i mitt förvirrade lidande.
Lurar mig själv
bara lite till
med mina nya lurar.

Loppisgudinna

(till livs levande Sofia på 50-årsnartdagen)

du är levnadsglad
och djupsinnig ändå
du gillar bad
att mötas naket och så

du är fullständigt knäpp
och bland de vaknaste jag vet
även fullständigt klädd
är du bland de naknaste jag vet

när jag speglar mig i dig
älskar jag att älska mig själv
och att känna mig precis så förvirrad
som jag är
jag tror nog inte så mycket
om allt det jag ser
men jag delar det gärna med er

vissa tycker kanske du är knasig
det är förvisso sant, men också fel
utan dig skulle världen vara trasig
men du lappar och lagar den hel

spralliga tjej
och mogna kvinna
jag älskar dig
min loppisgudinna

Vem träter?

Jag brukar tänka att det aldrig är en som träter. Att det krävs två. Men det är förstås inte heller sant.
Allt som krävs är en verklighet och någon som sätter sig emot den. Det verkligt svårsmälta är att denna någon alltid, utan undantag, är en själv.

Solarplexus

Ibland slår förvirringen, rädslan och motståndet till
som ett knytnävslag
rakt i ett avslappnat solarplexus.
Då känns det väldigt konkret.
Det känns olidligt.
Fruktansvärt.

Men är det sant?

Spegeln är stilla

Medan jag sysselsätter mig
med vad som pågår i dig,
missar jag helt
att det är i mig det händer.

Hoppet är det sista

Låt oss förlora oss i dramat.
Låt oss vara rädda.
Låt oss erkänna och vara i vår förvirring.
Låt oss tänka alla tankar.
Låt oss så äntligen fullständigt ge upp hoppet om något annat.

No more meditation

the pace
is slowing down
the search
that really
never was
and now
it's over

all there was
was confusion

suddenly
I breathe

Maskerad ovilja

vad jag vill
är vad jag använder
för att dölja
vad jag inte vill

Om att vilja vakna upp

Att vilja är att drömma. Den som vill något, skjuter upp det, drömmer om det, pratar och skriver om det, men vågar inte vara det. Att vilja är att inte våga.

Det är inte att veta vad man vill som räknas. Det är att vara det. Det finns inget mellanting. Antingen är man det eller så är man det inte. Vad man vill är en story.

Om man "vill vakna upp", kan man vara rätt säker på att det är just precis vad man inte vill.

Under begäret

I kärnan är känslan helt ren.
En manifestation av kärlek.
Livsenergin,
den gudomliga.

Men jag kan också känna begäret.
Hur det gnager i mig
som en hunger.

Till slut tappar jag orienteringen helt
och vet inte längre vad som är vad.
Vad som är upp eller vad som är ned.

Och jag faller.

Vuxen

Byråkratisera kärleken,
formalisera fantasin,
rationalisera leken,
planera spontaniteten,
år efter år.

När allt känns för djävligt,
analysera tankarna,
medicinera symptomen
och uppehåll livet
så länge det går.

Våga!

Vad du än är rädd för.
Det enda du har att förlora
är din förvirring.

På maskerad

Jag gillar
hur vi valsar runt här på maskeraden
med våra olika agendor
och säger precis samma
meningslösheter
om ingenting.

Som om
vi trodde
att det verkligen
spelade någon roll
vilka ord som sägs,
vilka tankar som tänks.

Som om
vi trodde
att vi genom att klä oss
i ännu en mask
skulle kunna avmaskera oss.

Du med din mask
med intrikata små mönster av tusentals små pekare
som pekar på varandra,
men som försöker peka på det som finns innanför masken.

Jag med min mask
som jag försökt göra alldeles genomskinlig,
så att man tydligt skall kunna se masken därunder.
Som om man i bara farten skulle se igenom också den.

Våra masker är så förvillande lika,
och vår rädsla.

Återkomst till vändpunkten

Åter är jag nu här.
Bekymmerslös.
Livet verkar så enkelt.

Ingenting fäster riktigt.
Allting flyter.
Som detta hav av underbar ovisshet
flyter jag omkring
i nyckfulla kramper.

Rester av ett liv
i inbillad fångenskap,
med otaliga problem.

Allt är så enkelt här.
Härifrån kan jag förflyttas vartsomhelst,
men det är ingen brådska med det.

Livet verkar så enkelt nu.
Om jag skulle ta och
hitta på ett problem...

Distracting myself

I'm distracting myself
to the degree
that even distraction
becomes distracting
in itself.

I need someone
to be there with a zen stick
as soon as I drift away
in a cloud of confusion,
and I need that someone
to be me.

The spice of life

I picture myself
in a situation
in which the situation
is not just a situation,
but the reality
in which I don't picture myself.
The confusion in it
is exciting.
It provides a certain spice
to the eternal peace.
But it got lost in the picture.

En förutfattad mening

Du vill ha mig att erkänna
mina egna förutfattade meningar
när jag ifrågasätter din.

Du vill ha mig att välkomna
mina egna förutfattade meningar
när jag förskjuter din.

Du får jobba hårt, men till slut
borrar du genom min skenheliga yta
och gör det så smärtsamt tydligt
hur jag lurar mig själv
med mina förutfattade meningar
om förutfattade meningar.

Fragment

Spiller fragment omkring mig.
Fragment av visdom,
fragment av dumhet.
Fångar mig själv ibland,
på väg ut genom dörren,
och ibland inte,
men i det hela
spelar det ingen roll.
Det är bara fragment
som ryckts ur sitt sammanhang.
Vi är här nu.
Ingenting kan ändra på det.
Och den stora defragmenteringen
har börjat.

Utmanad igen

Så blir jag utmanad igen.
Det är bara det
att jag inte vet
vilken utmaningen är.

Kanske är det dags att öppna
för att den kan vara
en helt annan
än den jag trodde den var.