Den sista utposten

Jag når den sista utposten
strax innan lunch.
Det är precis som om den ingick
i den väv av normaliteter
som tycks utgöra mitt liv.
Så bedrägligt.
Den sista utposten
är det närmaste jag kan komma
en gräns för tillvaron.
Där oändligheten börjar.
Ja, ni hör ju hur det låter,
men ändå är det så.
Ibland står jag där och vacklar
innan jag endera,
kanske något förskrämt,
kliver åter in i livet jag lever,
eller faller jag in i den rymd
ur vilket allting uppstår.
Hur det kan vara så skrämmande
att varje fiber i min kropp
tycks samverka för att hindra mig?
Och vad ska motståndet göra
om inte motstånd?
Vid den sista utposten
upphör kompassen visa rätt
eftersom där inte längre finns något rätt.
Kartan blir oanvändbar eftersom ingen
ens har lyckats placera
den sista utposten
på den.
Det finns gott om pilar
som skall leda dit,
men sammantaget
verkar allt mycket mycket förvirrat.
Plötsligt står jag bara där och väger
strax innan lunch,
innan jag faller.

Lurar

Tröstshoppar nya fina hörlurar
som stänger ute störande brus.
Jag lyssnar på Morrissey i dem
medan jag tröstäter en chokladmuffin.
Och det hjälper inte heller.
Inga lurar lurar hjärtat.

Ändå känns det som att jag
måste skynda mig
innan batteriet i telefonen
tar slut
och den stora (nu även brusreducerade) tystnaden
äntligen sliter mig i stycken.

Men vart ska jag ta vägen?
Jag är hopplöst förlorad ändå
och det är bara oviljan
och motståndet
att inse detta
som håller mig kvar
i mitt förvirrade lidande.
Lurar mig själv
bara lite till
med mina nya lurar.

Solarplexus

Ibland slår förvirringen, rädslan och motståndet till
som ett knytnävslag
rakt i ett avslappnat solarplexus.
Då känns det väldigt konkret.
Det känns olidligt.
Fruktansvärt.

Men är det sant?

Hard not to

Letting go isn't hard.

It is hard not to.

That's why we are so exhausted.

Fnasiga fingrar och en apelsin

Mina vinterfnasiga fingrars förändrade fingeravtryck godtas inte av min bärbara dator. Den vill inte släppa in mig. Skyndar mig att logga in med gammalt hederligt lösenord istället innan datorn går i lås.
Kanske är det dags att smörja in händerna med något. Helst något annat än den syrliga juicen som från min apelsin under skalning droppar ner i mina spruckna knogar. Det svider.
Apelsinen trilskas den också, så jag måste använda en kniv. Apelsinens skal gör ett fantastiskt jobb i att skydda sitt inre. Inte ens med kniven går det lätt. Till slut är den emellertid i min mage.
I stereon sjunger Miriam Makeba Pata Pata, det är kväll den åttonde januari och allt är väl.

Demonen på min rygg

jag försöker stänga av
jag försöker stänga ner
vill inte möta dig
inte just nu
vill inte känna smärtan

men du sitter på min rygg
du knackar mig på axeln
hårda små knackningar
oavbrutet
som får kroppen att smärta

jävla envisa demonjävel

Oemotståndlig

oemotståndlig
ett försök att stå emot
trasar mig sönder

Megafonväckning

Ge upp! Ge upp!
Spelet är förlorat.
Du är omringad.
Om du inte ger dig nu
och frivilligt kommer ut ur din gömma,
så kommer vi att göra din situation
så fruktansvärt outhärdlig
(vi har metoder)
att inget annat ändå återstår,
än att ge upp.
Du har alls inget val.
Ge upp! Ge upp!
Gör det nu!

Life doesn't want me to love you

Life doesn't want me to love you.
Life doesn't want me to love myself.
Life just wants me to be that love.
So simple.
Just be the love that I am.

I could keep fighting life,
or surrender to it.
I could be so still
and just let life
gently play with me.

How hard it is sometimes to see
that it is already.

Ovilja att sova

Dags för nattens vila.
Rofyllda timmar av välgörande sömn.
Sömnen tar det liv som är idag
och ger (kanske) ett nytt imorgon,
men det är aldrig detsamma.
Ibland håller jag krampaktigt kvar
vid det liv jag har idag,
utan att inse vidden
av det fåfänga.

Lurigt ego

Det viskar precis rätt saker
vid precis rätt tillfälle,
för att säkra sin egen överlevnad
(och därmed min som det heter.)

Men för varje millimeter
som jag för det ger efter,
så hungrar det blott efter mer
till dess inget annat återstår.

Allt motstånd är lönlöst
det är sådant det livnär sig på.
All min kärleks ljus på egot
är det enda som kan rädda - mig?

Nattliga frustrationer

Jag har haft några nätter med frustrationer som har hållit mig vaken. Natten till i måndags och natten till idag närmare bestämt. I måndags innebar det att jag var trött på jobbet i dubbel bemärkelse. Nu är jag också väldigt trött. Imorgon är jag dock ledig från jobbet, så då ska jag sova ut ordentligt.

Det är en hel del som håller på att falla på plats, så det vore ju konstigt om det skedde helt friktionsfritt.

You can get dragged through life kicking and screaming,
or you can walk in peace.

Jag fick lära mig ganska tidigt att man inte hade så mycket för det där med att sparka och skrika, men man måste väl pröva lite ibland.

Snart dags för en ny miniretreat med Florian & Julia. Denna gång utanför Reading i England. Det ska bli skönt, även om det blir en del jobb med ljud och bild också.

God natt!

Starkare än stål

jag vet
att det bara är att ta klivet
men i vägen står
tankar:

jag kan inte
jag törs inte
jag borde inte
jag skulle inte
jag vill inte
jag tänker inte

tankar starkare än stål