Love will be the end of me

my heart is bursting with love
knowing nowhere but everywhere to go
the blood keeps pouring out of it
and I realize
this will be the end of me

more than likely
I'm already dead
recapturing my life
just to see
it was never mine

still
I get to magically experience
this moment
forever
and
knowing it is my last
I savour it

so much pain and beauty
too much
far too much
and just enough

love will be the end of me

Isär

Så sitter jag här igen
med demonerna
som tar hand om mig.
Och allting de säger
låter sant och rimligt,
samtidigt
som vartenda ord
smärtsamt sliter mig isär
tills det enda jag kan tänka på
är hur jag ska kunna
sätta mig samman igen.

Och till slut
efter en alltför lång
och utdragen kamp
ser jag
att det inte går.

Not the fall

It's not the fall that hurts.
It's getting ripped away
from that you try so hard to hold on to,
before you fall free.

Bli sedd

Jag såg att han tittade
medlidsamt på mig.
Han såg min smärta
och det fanns empati i hans blick.
Inga ord
utöver några artighetsfraser,
men jag såg att han såg.
Och även om en röst någonstans i mig sade
att det passar sig inte,
så kändes det bra
att jag vågar visa mig,
att han vet var jag är,
varför jag inte riktigt är här,
att jag blöder,
och jag hoppas jag kan se honom
när han någon gång behöver
bli sedd.
Jag såg i alla fall
att han såg.

Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?

Remember Silence

Check in with Silence
every now and then
Remember who you are

It is always here
within your reach
You never need go far

Make a habit to
remind yourself
of that you will forget

Trying and trying
to get some more
but really nothing's here to get

Struggling so hard with
what is and not,
makes you tired to the bone

Fearing the feeling,
that drives you mad,
being so utterly alone

Forgetting yourself
may have the sweetest taste
for an exhilarating while

Distracting yourself
from the pain you create
you keep building up a pile

But eventually
the point is reached
where it was clearly all in vain

And no amount
of sweetest sweet
can really help you from the pain

Check in with Silence
Do it Now!
Rediscover who you are

It is always here
and within reach
You never need go far

The Silence's always
here with you
no matter that you fall

All there ever was
was You and lust
to experience it All

Lurar

Tröstshoppar nya fina hörlurar
som stänger ute störande brus.
Jag lyssnar på Morrissey i dem
medan jag tröstäter en chokladmuffin.
Och det hjälper inte heller.
Inga lurar lurar hjärtat.

Ändå känns det som att jag
måste skynda mig
innan batteriet i telefonen
tar slut
och den stora (nu även brusreducerade) tystnaden
äntligen sliter mig i stycken.

Men vart ska jag ta vägen?
Jag är hopplöst förlorad ändå
och det är bara oviljan
och motståndet
att inse detta
som håller mig kvar
i mitt förvirrade lidande.
Lurar mig själv
bara lite till
med mina nya lurar.

Stumma sten

orden som inte finns
hjärtat brustet
och ingen förstår
hur det går till
hur brister ett hjärta av sten?

Svartsjukan tog en vän ifrån mig idag

Idag sade en kär vän upp kontakten med mig. Inte för att vi haft så mycket kontakt senaste tiden. För några månader sedan, i höstas, var det annorlunda. Då kunde vi ha passionerade möten, långa samtal som lodade ner i känslodjupen. Vi var vänner, jag var förälskad i henne och hon gillade verkligen att vara med mig. Mina möten med henne skapade en stark turbulens i min dåvarande mer stadiga relation. Delvis konstruktiv, men också väldigt destruktiv. Svartsjuka. Jag valde att inte ge efter för den. Att inte vika från det jag inom mig visste att jag måste göra. Att inte ännu en gång svika det i mig som jag vet är sant. Trots att mina val djupt sårade kvinnan i mitt liv. Det var ingen lätt väg att vandra, men det var den enda vägen för mig.
Idag är jag och kvinnan som jag i nära två decennier haft en stadig samborelation med vänner och vi bor fortfarande under samma tak, men vår kärleksrelation är avslutad. Hon ville inte behöva vara med om en liknande resa igen. Och jag förstår henne. Jag kan inte ge henne några garantier. Överhuvudtaget. Det var en smärtsam process, men nu har vi hittat vad som kanske är en vänskap som kan vara livet ut.
Min vän från i höstas har träffat en man som hon förälskat sig i och vår kontakt blev därmed sporadisk och mest bestående av glada tillrop på Facebook. Dessvärre är hennes nya vän väldigt svartsjuk och hon orkade till slut inte med diskussioner och att behöva förklara sig om jag hade lajkat någon av hennes statusuppdateringar eller ännu värre skrivit någon (oskyldig) kommentar. Så idag skickade hon ett meddelande om detta och förklarade att hon måste säga upp kontakten med mig och ta bort mig som vän på Facebook. Det gjorde ont.

Solarplexus

Ibland slår förvirringen, rädslan och motståndet till
som ett knytnävslag
rakt i ett avslappnat solarplexus.
Då känns det väldigt konkret.
Det känns olidligt.
Fruktansvärt.

Men är det sant?

Han är inte jag

Förlåt mig
att jag väljer så smärtsamma vägar.
Förlåt mig
att jag där släpar dig i smutsen.
Förlåt mig
att jag misshandlar det allra sköraste i dig.
Förlåt mig
att jag tvingar dig att möta sorg, förnedring och dödsångest.
Jag gör det
för att du älskar mig,
men ibland vill vara med en annan.
Han vi trodde var jag.

Såriga tår

Jag trampade på ömma tår i helgen.
Vederbörande blev upprörd.
Sanningen kan bränna som sprit i infekterade sår.
Jag lät det på begäran bero, men jag kände
att det här kommer vi att behöva rensa ut,
förr eller senare.
De ömma tårna är också mina.
Hellre att det bränner som fan i såriga tår
än att vi måste ta benen också
när kallbranden sprider sig.

Game over

(Thank you Florian!)

The old game is due.
Now we start anew.
No story and no game,
just a pile of pain.

Whatever we may face
there is always space.
If we can see it so,
we can also grow.

The pain is already here

The pain that is already here
can never really be avoided.
It can be overlooked,
but only by forgetting myself,
which, in the long run,
is the most painful exercice
one can undertake.

Naken på stan

Vandrar hudlös på stadens gator.
Gråten är nära.
Det känns skönt.
Naket.

Förlåt

All denna desperation,
all denna smärta,
all panik,
och allt du ville
var att jag
skulle se dig
och känna dig.

Förlåt mig.

Seeking the good

Nothing wrong
in seeking pleasure
as long as
you can stand the pain.

What goes up
must as well come down.
What feels good
will also feel bad.

The wheel spins
and that's all there is
until you stop,
and you see what's real.

If you can't
stand the pain no more,
then just stop.
Stop right here, right now.

Mina hullingar

Mina hullingar
sitter djupt i ditt kött.
Du vrider dig i smärta
när jag försöker dra dem ur dig,
befria mig,
befria dig.
Om jag drar dem ur dig
för hastigt
kommer du att dö
säger du,
men det som skrämmer dig mest
är att jag skall borra mina hullingar
i någon annan
och du skall lämnas ensam kvar
med dina blödande sår
igen.

Plötsligt händer det

När det känns som allra mest hopplöst,
då händer något,
och plötsligt är vägen lite annorlunda.
Och så finns den där igen,
hoppfullheten,
eller kanske till och med
en känsla av fullbordan.
En känsla av att hopp
inte ens är nödvändigt.
Kanske ligger smärtan ändå kvar,
men den smärtar inte längre som förr.
Den känns istället hoppfull.

Tejpat hjärta

Gång på gång
exploderar hjärtat
i tusentals små skärvor,
men varv på varv
av klistrig silvertejp
håller ihop det ändå.