Livets synkronisering

Ibland griper det tag om mig.
Livet.
Oftast mycket subtilt,
och ändå fullständigt genomgripande.
Ingenting av mig lämnas oberört.
En slags synkronisering av min upplevelse
med det som är.
Och i vanlig ordning
får alla mina föreställningar
ge vika och gå under.
Varenda en.
Så står jag här
och är
livet,
innan jag ger mig av
mot nya äventyr
i låtsaslandet.

Remember Silence

Check in with Silence
every now and then
Remember who you are

It is always here
within your reach
You never need go far

Make a habit to
remind yourself
of that you will forget

Trying and trying
to get some more
but really nothing's here to get

Struggling so hard with
what is and not,
makes you tired to the bone

Fearing the feeling,
that drives you mad,
being so utterly alone

Forgetting yourself
may have the sweetest taste
for an exhilarating while

Distracting yourself
from the pain you create
you keep building up a pile

But eventually
the point is reached
where it was clearly all in vain

And no amount
of sweetest sweet
can really help you from the pain

Check in with Silence
Do it Now!
Rediscover who you are

It is always here
and within reach
You never need go far

The Silence's always
here with you
no matter that you fall

All there ever was
was You and lust
to experience it All

Experience doesn't kill you

A horrible experience is still just an experience.
Experiences don't kill you. 
It's what you believe about them that do.

Sluta jiddra, börja trolla

Jag har aldrig egentligen förstått mig på att prata om musik. Kanske är det delvis någon slags social störning jag har, eller så är det bara svårt för mig att prata om sådant som till sin natur ligger så nära det obeskrivbara.
Musik är magi och magi pratar man inte om, magi upplever man. Detta att älta sina upplevelser genom prat tycker jag ofta blir ytterligare ett sätt att fjärma sig från själva upplevelsen även om intentionen många gånger är den rakt motsatta.
Visst kan man prata om musik precis som man kan prata om vad som helst, men det finns verkligen inget som säger att bara för att man älskar musik så älskar man att prata om den. Jag är musikintresserad, men inte särskilt musikpratintresserad.

Gårdagens glädje

Jag tänker först att jag ska skriva några rader om hur glad jag kände mig igår. Helt utan någon speciell anledning kände jag en enorm glädje igår. Så tänker jag att det var igår. Vad är det nu? En historia om hur glad jag var igår. Nåväl det är väl inget fel på en sådan historia, men jag blir varse hur en del av mig gärna klamrar sig fast vid upplevelsen, försöker återuppleva den, vill ha gårdagens glädje åter. I det uppstår en blockering av det som är nu. Ja egentligen ingen blockering av det som är nu, det är vad det är, men en blockering av min förmåga att uppleva nuet. Varför skulle jag byta upplevelsen av nuet mot en aldrig så glad historia. Det är som att när man är hungrig hellre sitta med ett fotografi på en gourmetmåltid än att äta av den verkliga måltid som står serverad framför mig.

Så jag släpper glädjen från igår, skalar en lök och fortsätter med matlagningen.

På drift

Tankarna driver iväg ibland.
Det kan vara ganska spännande
att se var man hamnar någonstans
när man inte med ens fångar sig själv.
Till slut vaknar man alltid.
Drömmen tar slut
och ger plats åt en ny.

Skapad ilska

Jag drömde just:

Jag var på en "workshop" med Aisha. Vi var många deltagare. Aisha formulerade lågmält någon betraktelse utgående från sin personliga erfarenhet, när plötsligt en kvinna bland deltagarna gick igång och högljutt började häva ur sig en massa, som jag kände new-age-rappakaljaförklaringar, kring varför Aisha hade upplevt det hon upplevt. Kvinnan tog över fullkomligt och folk, varav många tydligen väl kände till henne, började protestera och försöka kväsa henne. Kvinnan lät sig emellertid inte stoppas utan mässade vidare och föll småningom in i en chanting värdig Peruquois. Kvinnan ställde sig upp och började virvla runt i lokalen under sitt starka chantande. Jag satt och följde henne med min intensivaste förgörarblick och kände att jag ville få stopp på henne så vi kunde återgå till den workshop som jag trodde att jag var där för...

Det som var så tydligt var hur all min ilska och irritation, som jag fokuserade mot kvinnan, var genererad. I drömmen kunde jag verkligen känna hur jag skapade ilskan och att den inte ens kändes äkta. I verkligheten har det alltid känts väldigt äkta, men vad som står allt tydligare är att nästan all ilska är genererad eller regenererad. Med regenererad menar jag att den är en återskapad förstärkning av vad som verkar vara en ursprunglig ilska som flödar genom systemet på något ögonblick. Istället för att ta emot och känna den ursprungliga ilskan fullt ut, så har jag omedvetet blockerat den, vilket ger behovet att regenerera tills systemet istället bryter samman och jag tvingas uppleva ilskan.

Ett förlorat nu

Stod i duschen och tänkte,
grubblade.
Fast i en tankeslinga
från förr.
Alla uplevelser filtrerade
genom dessa tankar.

Så plötsligt sköljde nuet över mig
som en uppfriskande
dusch med vatten.
Jag var närvarande igen.
Väckt ur min dröm.
Tillbaka i nuet.

Nu tänker jag tillbaka
på nuupplevelsen.
Filtrerar den genom mina tankar.
Beskriver den.
Ändå är den
för alltid förlorad.

Jag mår bra av att försvinna

God morgon!

Jag sov djupt inatt. Eller gjorde jag?
Jag var inte där. Jag upphörde att existera.
Hela min upplevelse av mig själv, utraderad.
Jag kunde lika gärna varit död.
Nu har jag vaknat igen, och jag mår bra.

Krusningen

Utan sorg och tragedi
kan ingen glädje finnas.

För att uppleva
något överhuvudtaget,
måste vi uppleva
båda sidorna.

Livet är
en krusning
i den oändliga stillheten.

Vi är här
för att känna
den krusningen.

Livsupplevelse

jag upplever inte livet
livet upplever genom mig

men jag är livet