Lurar

Tröstshoppar nya fina hörlurar
som stänger ute störande brus.
Jag lyssnar på Morrissey i dem
medan jag tröstäter en chokladmuffin.
Och det hjälper inte heller.
Inga lurar lurar hjärtat.

Ändå känns det som att jag
måste skynda mig
innan batteriet i telefonen
tar slut
och den stora (nu även brusreducerade) tystnaden
äntligen sliter mig i stycken.

Men vart ska jag ta vägen?
Jag är hopplöst förlorad ändå
och det är bara oviljan
och motståndet
att inse detta
som håller mig kvar
i mitt förvirrade lidande.
Lurar mig själv
bara lite till
med mina nya lurar.

Sluta jiddra, börja trolla

Jag har aldrig egentligen förstått mig på att prata om musik. Kanske är det delvis någon slags social störning jag har, eller så är det bara svårt för mig att prata om sådant som till sin natur ligger så nära det obeskrivbara.
Musik är magi och magi pratar man inte om, magi upplever man. Detta att älta sina upplevelser genom prat tycker jag ofta blir ytterligare ett sätt att fjärma sig från själva upplevelsen även om intentionen många gånger är den rakt motsatta.
Visst kan man prata om musik precis som man kan prata om vad som helst, men det finns verkligen inget som säger att bara för att man älskar musik så älskar man att prata om den. Jag är musikintresserad, men inte särskilt musikpratintresserad.

Låt kärleken växa

Var i Gävle och upplevde den magiska föreställningen Låt kärleken växa med Thomas Di Leva på ett fullsatt Spegeln. Vi satt på första raden tätt inpå och på samma golv som utgjorde scenen, vilket bidrog till en mycket intim känsla. Hade egentligen tänkt se föreställningen i Uppsala där den går i månadsskiftet oktober-november, men biljetterna dit tog slut alltför fort. Och när Låt kärleken växa kommer till Stockholm är jag på annan ort. Så det fick bli Gävle istället. Jag höll emellertid på att sjabbla bort även detta tillfälle när jag missade att hämta ut mina bokade biljetter till fredagens föreställning i tid, och började då nästan tro att det inte var meningen att jag skulle få se den här föreställningen, men så fick jag tag i biljetter till lördagen istället.

Di Leva och gitarristen Fredrik Blank bjuder oss på en underbar och egenartad föreställning. Under den ganska långa kvällen spelas några av mina favoriter bland Di Leva-låtar såsom Miraklet, Vad är frihet, Hoppets röst, Everyone is Jesus, Vem ska jag tro på, mfl. Och så nya låten Öppnar mitt hjärta. Dessutom bjuder Di Leva på reflektioner kring bland annat livet, kärleken, kärnstridsspetsar och FRA. Han ger mig chansen att äventyra det körkort jag nyss återfått i en släppa-taget-övning. Han bjuder på frukt, magi och frågestund. Och så hinner han med att avslöja meningen med livet. När hela publiken står upp, klappar takten och sjunger Everyone is Jesus känns det mäktigt.

Gitarrfingrar

Sedan jag var liten har jag velat kunna spela (bland annat) gitarr, men inte förrän nu har jag haft lust att lära mig det. Jag tänkte att det är ju många som kan spela gitarr, så hur svårt kan det vara? Så jag har lånat en gitarr och satt igång. Det går lite trögt och det gör förbaskat ont i mina fingertoppar på vänsterhanden. Jag hade aldrig fattat att de blir så påfrestade. Hur ska det gå med mina finkänsliga fingrar, kan man undra. Kommer jag förlora finkänsligheten i dem när de har bepansrats med hårdare hud? Eller kommer jag kanske i frustration bara ge upp övandet efter ytterligare några dagar och låtsas som att gitarrer inte är för mig? Vi får se. Min repertoar så här långt är ganska begränsad: Broder Jakob, Ja må han leva och Balladen om den kaxiga myran. De tre(!) ackord, och framförallt växlingarna mellan dem, som krävs för den sistnämnda för mig till gränsen av min nuvarande kapacitet.
När jag tröttnar på att traggla improvisationsplonkar jag på gitarren och hoppas någonstans att jag genom någon slags gudomlig försorg skall förvandlas till en gitarrvirtuos som genom ett trollslag.

Kirtana i Sverige

Kirtana sjunger i Stockholm imorgon lördag kväll på sin första konsert i Sverige.

Det tänker jag inte missa!
Jag trodde kanske det skulle vara svårt att få tag i biljetter så här sent, men det fanns tydligen en hel del kvar igår när jag köpte mina.

Musik efterlyses

Florians satsanger brukar alltid avrundas med lite musik. Jag kommer vara ansvarig för ljudet under retreaten i Indien och jag är på jakt efter passande musik. Han har visserligen en Ipod full med låtar som jag kan använda, men jag hittar gärna nya uppslag. Musiken jag är ute efter skall helst vara av det lugnare slaget och om den inte är instrumentell, så skall texten vara "meningsfull" i sammanhanget och helst på engelska.

För att ge en vink om vad jag är ute efter listar jag några exempel jag gillar:
Steven Walters - Just this moment
Kirtana - Blessed Life
Jason Mraz - Life is wonderful
The Beatles - Let it be
Anna Ternheim - My secret
Madonna - Nothing fails

Angående den farliga skulden

Detta är ursprungligen en av mina kommentarer till ett inlägg av AnnaLotta, som jag av förmodligen narcissistiska skäl förevigar här, då AnnaLotta har för vana att städa sin blogg då och då à la hardcore feng shui.

Skuld är inte en farlig känsla. Det finns inga farliga känslor.
Det som du uppfattar som det farliga är tolkningen av känslan. Detta med tolkningar av känslor är centralt för vår förmåga att leva i ett med oss själva. Kan vi se känslorna för vad de är utan att breda på ett tjockt tolkningslager som genererar nya känslor som genererar nya tolkningar osv. i all orimlighet.

Vi är som ett fint fint instrument som ger ifrån sig svaga svaga toner av en underbart vacker melodi. Men istället för att stilla lyssna till den fina melodin, så jackar vi in en billig förstärkare, vrider upp den på max och lite till och lyssnar till den sönderdistade melodin som nu låter så illa att vi måste stoppa öronen fulla av bomull för att överhuvudtaget stå ut.

Skuld är ingenting utan en tolkning. Bara en lätt lätt vibration någonstans i nervsystemet. Tills vi gör något mer av den.

Lördagkväll

stereon dånar
lördagkväll, vin och musik
sedan skön tystnad