Magiska minnen

en magisk vecka har gått
en magisk sommar
ett magiskt år
och lämnat mig nu i ett tillstånd
av förundran
plötsligt känns det alldeles overkligt
var det verkligen jag?
var det verkligen så?

när magin
har blivit till ett minne
och ej längre verkar direkt
jo, även detta är magiskt,
men det där som hände
det var...

livets hela magi
kondenserad till
några fantastiska ögonblick
en vecka av svindlande upptäcksfärd
på insidan av mig själv
tillsammans med dig

en sexuell revolution
den slumrande Shivas uppvaknande
vi står gapande och ser på
hur våra svettiga kroppar förlustar sig
hungriga rovdjur som efter dagar av svält
just fällt sitt byte

nu ekar upplevelserna genom tomheten
och den stora tystnaden och ensamheten sänker sig över mig
och det verkligt stora sker
när jag släpper taget om alltsammans

Du är drömmen

Du är drömmen i mig
som dansar mig genom
min ensamhet.
Du är drömmen i mig
som håller mig hel.
Du är drömmen i mig
som skapar min verklighet.
Du är drömmen i mig
som får mig att leva.
Att vaken få möta dig,
att naken få möta dig,
förkroppsligad
som en annan människa.
Du är drömmen.
Du är magisk.

Sluta jiddra, börja trolla

Jag har aldrig egentligen förstått mig på att prata om musik. Kanske är det delvis någon slags social störning jag har, eller så är det bara svårt för mig att prata om sådant som till sin natur ligger så nära det obeskrivbara.
Musik är magi och magi pratar man inte om, magi upplever man. Detta att älta sina upplevelser genom prat tycker jag ofta blir ytterligare ett sätt att fjärma sig från själva upplevelsen även om intentionen många gånger är den rakt motsatta.
Visst kan man prata om musik precis som man kan prata om vad som helst, men det finns verkligen inget som säger att bara för att man älskar musik så älskar man att prata om den. Jag är musikintresserad, men inte särskilt musikpratintresserad.

Låt kärleken växa

Var i Gävle och upplevde den magiska föreställningen Låt kärleken växa med Thomas Di Leva på ett fullsatt Spegeln. Vi satt på första raden tätt inpå och på samma golv som utgjorde scenen, vilket bidrog till en mycket intim känsla. Hade egentligen tänkt se föreställningen i Uppsala där den går i månadsskiftet oktober-november, men biljetterna dit tog slut alltför fort. Och när Låt kärleken växa kommer till Stockholm är jag på annan ort. Så det fick bli Gävle istället. Jag höll emellertid på att sjabbla bort även detta tillfälle när jag missade att hämta ut mina bokade biljetter till fredagens föreställning i tid, och började då nästan tro att det inte var meningen att jag skulle få se den här föreställningen, men så fick jag tag i biljetter till lördagen istället.

Di Leva och gitarristen Fredrik Blank bjuder oss på en underbar och egenartad föreställning. Under den ganska långa kvällen spelas några av mina favoriter bland Di Leva-låtar såsom Miraklet, Vad är frihet, Hoppets röst, Everyone is Jesus, Vem ska jag tro på, mfl. Och så nya låten Öppnar mitt hjärta. Dessutom bjuder Di Leva på reflektioner kring bland annat livet, kärleken, kärnstridsspetsar och FRA. Han ger mig chansen att äventyra det körkort jag nyss återfått i en släppa-taget-övning. Han bjuder på frukt, magi och frågestund. Och så hinner han med att avslöja meningen med livet. När hela publiken står upp, klappar takten och sjunger Everyone is Jesus känns det mäktigt.