Heading nowhere

I'm heading nowhere
and I go there slow

I believe in nothing
that I know

nothing is present
that is me

all that is to it
is to be

savour the moment
while it is

then let it go
it's God's kiss

not for me
to keep or to hold

the things that you lose
are the real gold

Experience doesn't kill you

A horrible experience is still just an experience.
Experiences don't kill you. 
It's what you believe about them that do.

Belief in reality

What you call reality is the part of your imagination that you believe in.

The truth can not be known

The more I know
the further away from the Truth I get.
Knowing is believing.
Believing is seeing things
as they ought to be,
rather than letting them be seen
as they are.
Fortunately meanwhile
the Truth patiently awaits
right here, right now.

Konsekvenser

Allting får konsekvenser,
eller så är det här
konsekvensen
av allt som kommer att ske.

Tiden är en sådan illusion
som är så rotad.
En av alla dessa tankar
som har frusit fast
i vårt medvetande.

Vi tror att det är,
och det är en tro
som är självuppfyllande.
Det är en tro
på och med
konsekvenser.

Gudsbevis

När jag var i tonåren tyckte jag och några av mina kompisar att vi var så smarta så smarta. Vi var naturvetare redan innan vi började på gymnasiet (även om vi valde teknisk linje.) Vi förstod allt vad vi behövde förstå, därom rådde det sällan några tvivel (och det var inte för att vi inte tyckte oss behöva förstå så mycket.) Till exempel förstod vi att alla inte hade alla hästarna hemma. Som troende kristna, hur kan de "veta" att Gud finns om det inte finns några bevis?

Finns det något bevis för att Gud existerar?
Vem skapade Gud?
Kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den?

Dessa frågor var ingenting jag grunnade på. De betydde ingenting för mig, eftersom Gud bara var ett abstrakt begrepp som saknade all verklighetsanknytning i min värld. För mig var det självklart att Gud var människans skapelse som ett resultat av hennes behov av att se mening i tillvaron. Däremot kunde dessa frågor med fördel användas att dänga i huvudet på någon troende kristen i förhoppningen att deras förvirrade värld nu väl ändå måste gå i kras om vederbörande faktiskt tänker igenom frågan (som om de aldrig hade gjort det förr.)

Det som kan förbrylla mig en aning nu är hur lite jag då ifrågasatta min egen "tro". Så till den grad att jag inte kunde se att det också var en tro. Istället utgick jag alltid från min egen övertygelse och där andra avvek stod det på något sätt klart att det var dem det var fel på. Åtminstone så länge de inte kunde leverera några riktiga knäckargument som kunde få hela min verklighetsuppfattning på fall (vilket till slut tack och lov ändå hände.) Fungerar jag fortfarande så? Delvis är det nog så. Den främsta skillnaden är nog att jag också har börjat ifrågasätta mig själv. Något jag verkligen kan rekommendera för den som inte har provat.

För den som är orienterad åt det tänkande hållet, och som inte drar sig för att utmana sina tankekonstruktioner, kan det vara ytterst värdefullt med några knäckfrågor att verkligen begrunda.

När skapades tiden?
När började vi tro på tiden?
När skapade vi tiden?
(Kanske måste man inte vara en kreationistisk stolle för att kunna tro att universum skapades för några få tusen år sedan...)
Kan det vara så att det är meningslöst att tala om en ålder på universum?
Kan det vara så att tid bara är en tanke?

Visst kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den. Det är ju det vi gör hela tiden.

Are you a true believer?

The mind believes.
The heart knows.

The mind may believe it knows.
The heart simply knows it knows.

It's just the nature of the mind
as it is the nature of the heart,

but is your true nature
to believe in the mind?

En läxa att lära

[Lär dig utantill det som står mellan raderna.]

Du behöver inte överge dina profeter, eller dina gurus.
Du behöver inte bränna någon helig skrift.
Du behöver heller inte lämna din församling.
Du behöver bara sluta tro
att de lär rätt.

Du måste lära
det som saknar lära,
ty varje lära för dig vilse
och till slut måste
också du
hitta rätt.

Irriterande

jag kan vara så djävla irriterande
sägs det
jag vet inte vad jag ska tro
om jag ska tro
men ibland är det svårt
att låta bli

Vad vet vi nu sen då?

Vi vet inget om framtiden,
men vi vet heller inget om det förflutna.
Att vi tycks veta mer om dåtid än framtid,
beror på att vi tror mer på våra minnen
än på våra drömmar.
Vi vet inte ens något om nuet,
för i samma stund som vi vet,
är det redan del av det förflutna.
Vi vet ingenting.

Släng ut din guru!

Ingenting din guru säger är sant.
Inte ett enda ord.
Tro det inte!
I samma stund som du börjar tro på din guru,
är du vilse igen
(just som det verkade så bra).
Gurun talar helt enkelt inte sanning,
det är sanningen som talar genom gurun.
Sanningen talar till dig genom allt.
Du behöver inte gurun;
gurun behöver dig,
för att vara en guru.
Så gör din guru en tjänst:
Släng ut din guru!

Meeting with no believing

meeting it
without believing it
that's it

Synoförmåga

Det vi inte kan tro,
kan vi heller inte se.

Mötte mitt gamla jag hos mor och far

if you think you're so enlightened,
go spend some time with your parents

Jag var och hälsade på mina föräldrar och min bror igår.

Vi hamnade i en diskussion om tro och vetande. Jag började provocera med att hävda att vetenskap är så överskattat i vårt samhälle. Jag tänker ju så, men sättet jag kastade fram det på var en uppenbar stridsförklaring.

Vi har en tradition i min familj att diskutera det ena och det andra. Det är väl sällan (aldrig?) diskussionerna leder någon vart. Förr blev det ofta en ganska obehaglig verbal avrättning av min bror där mina föräldrar och jag stod enade och, i all välmening, mötte min brors stundtals förvirrade argument med snusförnuftigheter.

Förr brukade jag tycka om att diskutera. Jag gillade att ha rätt. Jag var en besserwisser. Numera har jag insett att diskuterandet bara handlar om att göda min självkänsla. Det är en aktivitet som får mitt ego att växa. Och jag har insett att det sista jag behöver är ett stort ego.

Pappa lät sig förstås provoceras att försvara vetenskapen kryddat med lite vidskepelseförakt och ateism. Jag tände till och vräkte ur mig mitt misstroende för vetenskapliga metoder. Jag försvarade människors rätt att tro vad de vill, utan att någon ska komma och säga att de vet bättre. Jag kallade vetenskapen för vår tids religion (som om det var något fel på religion.) Och så vidare.

Saken var den att jag så kände igen mitt gamla jag i pappas sätt att resonera, att jag började projicerar mitt gamla jag på pappa. Sedan gick jag in med liv och lust för att avrätta mig själv. Och genom att göra det växte mitt gamla jag fram. Mitt ego tog kontroll. Mitt medvetande myste över att vara tillbaks i hemtama vatten.

Som grädde på moset åt jag en hiskelig massa sockerstinna godsaker vilket gav min kropp en sockerchock. Det är inte heller bra för balansen.

När jag vaknade i morse låg jag och mediterade en lång stund över gårdagen. Jag känner att det var bra att dessa sidor kom fram i ljuset igen. Jag har tydligen mycket kvar att släppa taget om.