Den ultimata storleken

Gud är stor
och liten

Gud ser sig själv

Jag mötte din blick
och såg
Gud se sig själv
genom två utkik
(eller inkik?)
in i den här världen.
Två par små öppningar
som avslöjade
det verkliga.
Illusionen blev plötsligt tydlig.
Bakom skynket
bubblade Gud av skratt.

Mys med Gud

Låter mina fingertoppar spela
mjukt över din nacke,
ned längs din ryggrad
och vidare ut i rymden.
Jag känner hur vi tillsammans vibrerar i en energi så närande att allting blir helt.
Din kropp blir mitt instrument
och i publiken sitter Gud och myser.

God is not good

God is not good.
Good is just a very limited point of view.
Viewing God through such glasses
kind of makes you miss the 'point'.
God is the unlimited.

Gud är stor

Det är en fascinerande lek, intellektets fåfänga försök att fånga det ogripbara. Det kan försöka, det kan inbilla sig att det är fullt möjligt, ja det kan till och med inbilla sig att det redan har uppnått det. Men för att "lyckas" med detta måste det förminska det som är evigheten själv till en representation av denna, och därmed går själva essensen av evigheten förlorad.

Vi kan inte förstå Gud
av den enkla anledningen
att Gud är större än förståndet.

Gudsbevis

När jag var i tonåren tyckte jag och några av mina kompisar att vi var så smarta så smarta. Vi var naturvetare redan innan vi började på gymnasiet (även om vi valde teknisk linje.) Vi förstod allt vad vi behövde förstå, därom rådde det sällan några tvivel (och det var inte för att vi inte tyckte oss behöva förstå så mycket.) Till exempel förstod vi att alla inte hade alla hästarna hemma. Som troende kristna, hur kan de "veta" att Gud finns om det inte finns några bevis?

Finns det något bevis för att Gud existerar?
Vem skapade Gud?
Kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den?

Dessa frågor var ingenting jag grunnade på. De betydde ingenting för mig, eftersom Gud bara var ett abstrakt begrepp som saknade all verklighetsanknytning i min värld. För mig var det självklart att Gud var människans skapelse som ett resultat av hennes behov av att se mening i tillvaron. Däremot kunde dessa frågor med fördel användas att dänga i huvudet på någon troende kristen i förhoppningen att deras förvirrade värld nu väl ändå måste gå i kras om vederbörande faktiskt tänker igenom frågan (som om de aldrig hade gjort det förr.)

Det som kan förbrylla mig en aning nu är hur lite jag då ifrågasatta min egen "tro". Så till den grad att jag inte kunde se att det också var en tro. Istället utgick jag alltid från min egen övertygelse och där andra avvek stod det på något sätt klart att det var dem det var fel på. Åtminstone så länge de inte kunde leverera några riktiga knäckargument som kunde få hela min verklighetsuppfattning på fall (vilket till slut tack och lov ändå hände.) Fungerar jag fortfarande så? Delvis är det nog så. Den främsta skillnaden är nog att jag också har börjat ifrågasätta mig själv. Något jag verkligen kan rekommendera för den som inte har provat.

För den som är orienterad åt det tänkande hållet, och som inte drar sig för att utmana sina tankekonstruktioner, kan det vara ytterst värdefullt med några knäckfrågor att verkligen begrunda.

När skapades tiden?
När började vi tro på tiden?
När skapade vi tiden?
(Kanske måste man inte vara en kreationistisk stolle för att kunna tro att universum skapades för några få tusen år sedan...)
Kan det vara så att det är meningslöst att tala om en ålder på universum?
Kan det vara så att tid bara är en tanke?

Visst kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den. Det är ju det vi gör hela tiden.

Lite upptagen

Jag skulle kunna.
Jag vet var Gud bor,
så jag håller mig
långt därifrån.

Gud är god

ta emot gåvan
som du får nu av livet
Gud är god som du

Att tjäna Gud kräver ingen kunskap

All förståelse,
all kunskap,
finns redan på sin plats.
Den är bara inte
upptäckt ännu.

Det finns inget jag kan säga
som kan tillföra
något som helst värde.
Ord saknar makt.
Det som ligger under orden
kan dock vara
ytterst kraftfullt,
men denna kraft
är inte min att tygla.

Jag lånar mig som ett redskap
åt kraften,
att ödmjukt tjäna
det i mig
som är större än allt.

En Gudsknarkare

Gud är högst beroendeframkallande.

Antagligen är det det enda beroende som är alltigenom nyttigt. Så det är väl bara att tacka och ta emot om man fastnar i det. När mitt system en gång har smakat sötman av vad man skulle kunna kalla för närkontakt med Gud, vill det ha mer, och var gång det får det vill det ha ännu mer.

Fast Gud låter rätt torftigt. Känslan är obeskrivlig. Att känna livet flöda genom mig. Att känna mig helt igenom levande. Att känna att jag är livet självt. Att jag är kärlek.

Hur skulle man kunna stå emot?

Jag är en Gudsknarkare.

Gud finns inte i Bibeln

När man funnit Gud,
då kan man kasta sin Bibel,
och har man inte funnit Gud,
så kommer man inte att hitta Gud i Bibeln.

Gud står inte att finna i Bibeln. Tyvärr. Du kan läsa den fram- och baklänges.
Bibeln innehåller en massa berättelser. Dessa berättelser kan, om det vill sig väl, få det att klicka till hos en och annan. Men att verkligen finna Gud gör du inte förrän du är beredd att ge upp allt sådant. Alla beskrivningar (avbilder) av Gud måste bort. (Det är ironiskt att Bibeln själv utgör ett brott mot det första budordet.)

Bara att (uteslutande) kalla Bibeln för Guds ord är ju en hädelse. Guds ord kan inte skrivas i en bok. Vi är Guds ord.

Oväntat möte

Jag mötte Gud på pendeltåget idag.
Gud maskerade sig som en 15-årig flicka på friluftsdag med klasskamrater,
men jag såg vem det var!
för ett kort, mycket kort, ögonblick,
och jag såg att det var jag som stod för maskeraden.

Julefrid är här

julnatten blev ett magnifikt möte med Gud
där jag upplöstes i existensen
det varade en stund
men insikten om vad jag är
insikten att Gud är jag och jag är Gud
ger mig kraft att möta vad som än komma vill
jag har mest varit en harmonisk filbunke sedan dess