Mot slutstationen

Rullar hemåt i novembermörkret.
Tåget vibrerar
under mig,
omkring mig,
genom mig.
I huvudet snurrar tankarna
i en rostig trött gammal karusell.
Jag tar ingen vidare notis om dem.
Jag vibrerar vidare
och lyssnar till sången
som det arbetande tåget bjuder oss på.
Snart anländer vi slutstationen,
men innan dess är vi framme.

En incident på pendeln

Jag satt på pendeln i morse och närmast uppslukades av känslor av
utmattning och av ilska. Det tar på krafterna att vara arg en hel
natt, sova alltför några och alltför oroliga timmar och vakna
fortfarande arg när väckarklockan förkunnar att det är dags att
fortfarande arg åka till jobbet. Jag hade lurarna på mig med hög musik
och försökte blundandes slappna av så gott det gick. Så känner jag hur
oroliga energier börjar röra på sig i min omedelbara närhet. Jag
gläntar på ögonen och får se hur gubben intill mig ställer sig upp,
lutar sig fram och tar tag i kapuschongen på den intet ont anande
passageraren med ryggen vänd mot honom och drar i den tills killen
upprörd vänder sig om. Gubben börjar jiddra om hur killens musik är
för hög och att det faktiskt är många med honom som skulle vilja att
han skruvade ner volymen. Vad som hände med att knacka på axeln
istället för att börja dra folk i kläderna vet jag inte. Killen blev
förstås överrumplad och ganska upprörd över tilltaget. Efter att ha
uttryckt sitt missnöje med den omilda behandlingen vände sig killen om
och gubben blev nu upptagen med att diskutera sitt tilltag med en
kvinna som verkade tycka att han hade gått över någon slags gräns.
Denna diskussion upplevde i alla fall jag som långt mer störande än
någon musik från några lurar. Själv skruvade jag upp volymen i min
Ipod för att slippa höra gubbens gnäll. När jag till slut klev av
funderade jag på att tacka gubben för att han inte började dra mig i
kläderna eftersom jag då nog hade varit tvungen att ge honom en smäll
på käften. Men jag höll mun istället, nöjd som jag var med att ha
hittat en oväntad kanal för lite av min vrede att sippra ut.

Tåget har gått

Tåget har gått,
och jag var på det.

- Jag kliver av här, säger jag och tränger mig förbi konduktören ut på den öde perrongen.
Konduktören ser lite frågande ut.
- Det är ingen avstigning här, börjar han lite trevande, men inser snart det lönlösa.
- Hur ska du komma tillbaka då? undrar han.
- Det finns inget tillbaka, säger jag, men här är jag.
- Skyll dig själv, säger han och vinkar klartecken till lokföraren. Genast börjar tåget rulla.

Tåget har gått,
och jag går min väg.

Rastlös rörelse

Åker tåg
Landskapet rullar förbi
utanför fönstret
Blicken fångas, förtrollas
Ständig rörelse, förändring
Vad är det som gör det så svårt
att stanna
och utforska
det stillsamma
i stillhet?
Var kommer rastlösheten ifrån?
En rastlöshet så stor
att vi förblir blinda
för allt som förändras
i varje ögonblick
hos det som är helt stilla

Oväntat möte

Jag mötte Gud på pendeltåget idag.
Gud maskerade sig som en 15-årig flicka på friluftsdag med klasskamrater,
men jag såg vem det var!
för ett kort, mycket kort, ögonblick,
och jag såg att det var jag som stod för maskeraden.

På pendeltåget

En skock unga tjejer stojar och är glada, fulla av liv.
En kvinna i medelåldern ser mycket trött och sliten ut. Inte ett leende. Hon tittar trött på ungdomarna då och då.
En rödhårig mor med sin eldfängda lille son, som outröttligt utforskar sina möjligheter, den andra hösten i sitt liv.
En tjej i svart smink, svarta kläder, svart hår och likgiltig uppsyn lyssnar på musik i lurar. Hon stänger av oss andra.
Tåget svischar fram genom höstmörkret.

Här sitter jag mitt i livet.
Mitt i ett fantastiskt drama.

Det känns liksom poänglöst att slå på teven när man kommer hem.

Baklänges söderut

På tåget mot Malmö bakvänd.
Utanför fönstret svischar omgivningen förbi,
precis som i livet.
Man vet inte vad som skall hända förrän det redan har hänt.
Så ägnar man en himla massa energi åt att försöka räkna ut vad som komma skall,
och de enda ledtrådar man har är allt det som redan har hänt, det förflutna.
En dunge med höstiga björkar.
Ja, då kommer det nog några höstiga björkar till,
och några till, nehej nu tog de slut.
Nu blev det berg istället.
Varför försöka lura sig att tro att framtiden är förutsägbar?
Den finns ju inte ens, annat än i huvudet då.

På tågstationen

regnig avstigning
myllrar fram på perrongen
vart är vi på väg?