Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?

Solarplexus

Ibland slår förvirringen, rädslan och motståndet till
som ett knytnävslag
rakt i ett avslappnat solarplexus.
Då känns det väldigt konkret.
Det känns olidligt.
Fruktansvärt.

Men är det sant?

Inbillningen gör det verkligt

Finns det egentligen någon skillnad mellan verkliga och inbillade hot? Det enda som gör mina hot verkliga är inbillningen.
Jag vet detta, och ändå finns den där. Rädslan att släppa taget. Djupt inpräntad i mig. En rädsla jag måste inkludera.

Hoppet är det sista

Låt oss förlora oss i dramat.
Låt oss vara rädda.
Låt oss erkänna och vara i vår förvirring.
Låt oss tänka alla tankar.
Låt oss så äntligen fullständigt ge upp hoppet om något annat.

Allting dör i komfortzonen

Den enda sanningen finns i ditt hjärta, aldrig i en bok, aldrig i orden från en lärare, och aldrig aldrig i ett blogginlägg.

Vad vill sanningen av dig i dag? Vill den att du ska följa trygghetens, det vill säga rädslans väg? Eller vill den att du ska prova något annat nu? Hur ska du kunna veta om du inte lyssnar? Kanske vill den att du äntligen ska få drunkna i ditt elände idag? Vågar du låta dig göra det?

Det finns inget liv i komfortzonen. Allting dör i den.

Vågar du lämna den? Vågar du leva? Vågar du dö?

First things first

What's your biggest fear?
That's where to start.
All else is your elaborate scheme
to keep you away from there.

Det jag är rädd för

det jag är rädd för
är att förlora rädslan
jag tror att jag är

Vad jag älskar

Jag vet vad jag älskar
när jag möter det.
Innan mötet
finns rädsla.
I mötet
kärleken.

Tension of tension

I feel a lot of tension now.
I'm tempted to call it fear,
but fear of what?
What is this fear?
Maybe it's just tension,
and the real fear is to feel it.

Våga!

Vad du än är rädd för.
Det enda du har att förlora
är din förvirring.

På maskerad

Jag gillar
hur vi valsar runt här på maskeraden
med våra olika agendor
och säger precis samma
meningslösheter
om ingenting.

Som om
vi trodde
att det verkligen
spelade någon roll
vilka ord som sägs,
vilka tankar som tänks.

Som om
vi trodde
att vi genom att klä oss
i ännu en mask
skulle kunna avmaskera oss.

Du med din mask
med intrikata små mönster av tusentals små pekare
som pekar på varandra,
men som försöker peka på det som finns innanför masken.

Jag med min mask
som jag försökt göra alldeles genomskinlig,
så att man tydligt skall kunna se masken därunder.
Som om man i bara farten skulle se igenom också den.

Våra masker är så förvillande lika,
och vår rädsla.

Gåvan

Jag har en vän
som offrar sig själv
för min skull.

Hon gör det
av kärlek.
Jag vill så gärna
ta emot hennes gåva,
men jag kan inte.
Jag törs inte.

Utan broms

Däcken protesterar högljutt i de snäva kurvorna
när vår bil allt snabbare far den allt brantare vägen nedför berget.
Jag sitter vid ratten och trampar på gasen.
Hon sitter bredvid och skriker åt mig att bromsa.
Ju mer hon skriker desto mer gasar jag,
och jag tänker att någon gång måste hon ju märka det.
Till slut sitter jag själv och skriker och gestikulerar vilt åt henne
samtidigt som jag trycker gasen i botten,
Det börjar så likna en ganska god idé
att sakta ner, att bromsa lite.
Fast eftersom jag inte litade på mig själv,
såg jag till att sätta bromsarna ur spel innan vi åkte.
Det verkade säkrast så.
Jag hatar så att ha rätt.

Mina hullingar

Mina hullingar
sitter djupt i ditt kött.
Du vrider dig i smärta
när jag försöker dra dem ur dig,
befria mig,
befria dig.
Om jag drar dem ur dig
för hastigt
kommer du att dö
säger du,
men det som skrämmer dig mest
är att jag skall borra mina hullingar
i någon annan
och du skall lämnas ensam kvar
med dina blödande sår
igen.

Lite upptagen

Jag skulle kunna.
Jag vet var Gud bor,
så jag håller mig
långt därifrån.

Kokande vrede

Så mycket vrede
bor i mig,
undertryckt
under år efter år.

Locket på glänt nu.
Vreden sjuder vilt inunder.
Se upp
om du är rädd
att bli bränd.

Eller möt mig
och låt oss tillsammans
kokas levande
i vredens kittel.

Rädsla för det oundkomliga

Jag får möta mina demoner
hur jag än gör.
Det har inget att göra
med mina val.
Valen är redan gjorda.
Det enda som återstår
är rädslan
och att möta den.

En rädsla som dödar

Vad håller mig tillbaka
annat än min rädsla?
Du säger: "var förnuftig nu",
men det är just det
att mitt förnuft
inte är pålitligt
eller ens förnuftigt.
Det klamrar sig fast
vid rädslan
och rädslan vid förnuftet,
rädslan för förändring,
rädslan för att det en dag
är dags att dö,
och det kväver mig sakta till döds.

Scared boy's touch

I touched you.
You loved it.
It touched me
and I got scared.
I touched you
and you hated it.
It touched me
and made me grow.

Möte utan förhållning

Förhållanden är överskattade.
Möten är underskattade.

När rädslan för att bli övergiven
blir den drivande kraften
i förhållandets dynamik,
så dör mötet,
och till slut är förhållandet
just bara ett förhållande,
om det inte redan har avslutats
av rädsla för att uppleva just detta.

Men det går
att få ett sådant dött skal
att börja glöda inifrån igen,
men då måste vi ge upp.
Ge upp vår rädsla
och mötas igen.

Och det handlar aldrig
om den andra.
Vågar jag möta mig själv?