Utan broms

Däcken protesterar högljutt i de snäva kurvorna
när vår bil allt snabbare far den allt brantare vägen nedför berget.
Jag sitter vid ratten och trampar på gasen.
Hon sitter bredvid och skriker åt mig att bromsa.
Ju mer hon skriker desto mer gasar jag,
och jag tänker att någon gång måste hon ju märka det.
Till slut sitter jag själv och skriker och gestikulerar vilt åt henne
samtidigt som jag trycker gasen i botten,
Det börjar så likna en ganska god idé
att sakta ner, att bromsa lite.
Fast eftersom jag inte litade på mig själv,
såg jag till att sätta bromsarna ur spel innan vi åkte.
Det verkade säkrast så.
Jag hatar så att ha rätt.

Äntligen

En dryg timme kvar nu bara, sedan återfår jag äntligen min behörighet att köra bil på rikets vägar. Frågan är nu om jag ska gå och lägga mig nu, eller om jag ska ta mig en tur vid midnatt bara för att snarast möjligt känna känslan av att återigen bli vuxen nog att få köra bil. Fast har jag kunnat vänta i tre månader, kan jag nog vänta in ett bra tillfälle att köra någonstans nu också.

Tack alla som har erbjudit mig hjälp och alla som skjutsat mig hit och dit under den här tiden! Speciellt vill jag tacka Louise.

Vingklippt

Jag körde som vinden
det gick ju väl fort,
sa lagens väktare
och tog så mitt kort.

De mätte min hast
med en lasermanick.
Inget att säga
så körkortet gick.

Två goa poliser
som gjorde sitt värv.
Bötfälld och vingklippt
nu blir tillvaron kärv.

Jordsnurr

sitter i bilen
när jag trycker på gasen
så snurrar jorden