Krig och fred

Härjade av alla krig
finner vi oss ännu en gång i ett vapenstillestånd
under vilket vi kan slicka våra sår
och känna fruktlösheten i det ständiga krigandet.
Vi kan till och med känna och uttrycka
vår totala kärlek till varandra.
Kanske är det denna gång fred på riktigt,
eller kanske bara lugnet före stormen.
Kriget har blivit vår drog.

Figure

I could be your mystery
and you could be mine.
But as long as you try
to figure me out,
all I will ever be
is a figure to you.
A badly shaped one.

Utan broms

Däcken protesterar högljutt i de snäva kurvorna
när vår bil allt snabbare far den allt brantare vägen nedför berget.
Jag sitter vid ratten och trampar på gasen.
Hon sitter bredvid och skriker åt mig att bromsa.
Ju mer hon skriker desto mer gasar jag,
och jag tänker att någon gång måste hon ju märka det.
Till slut sitter jag själv och skriker och gestikulerar vilt åt henne
samtidigt som jag trycker gasen i botten,
Det börjar så likna en ganska god idé
att sakta ner, att bromsa lite.
Fast eftersom jag inte litade på mig själv,
såg jag till att sätta bromsarna ur spel innan vi åkte.
Det verkade säkrast så.
Jag hatar så att ha rätt.

Mina hullingar

Mina hullingar
sitter djupt i ditt kött.
Du vrider dig i smärta
när jag försöker dra dem ur dig,
befria mig,
befria dig.
Om jag drar dem ur dig
för hastigt
kommer du att dö
säger du,
men det som skrämmer dig mest
är att jag skall borra mina hullingar
i någon annan
och du skall lämnas ensam kvar
med dina blödande sår
igen.

Kasta loss

För varje förtöjning som lossas
hittar vi nu närmre varandra.
Där vi trott vi måste hålla hårt i varandra,
där behöver vi släppa taget som allra mest
för att hitta tillbaka
till det som aldrig kan förloras.

Fjorton år

Fjorton år går fort
(och ibland väldigt långsamt).
Ett förhållande som kultiverats under lång tid,
kanske inte under de bästa av förutsättningar alla gånger,
utan under de enda av förutsättningar
för just detta förhållande.
Nu känns det lika ovisst som den dagen för fjorton år sedan,
och samtidigt starkare än någonsin förut.
Skoningslöst har vi börjat gallra
och skär bort det som ändå inte är sant.
Om vi överlever
återstår att se.

Möte utan förhållning

Förhållanden är överskattade.
Möten är underskattade.

När rädslan för att bli övergiven
blir den drivande kraften
i förhållandets dynamik,
så dör mötet,
och till slut är förhållandet
just bara ett förhållande,
om det inte redan har avslutats
av rädsla för att uppleva just detta.

Men det går
att få ett sådant dött skal
att börja glöda inifrån igen,
men då måste vi ge upp.
Ge upp vår rädsla
och mötas igen.

Och det handlar aldrig
om den andra.
Vågar jag möta mig själv?