Game over

(Thank you Florian!)

The old game is due.
Now we start anew.
No story and no game,
just a pile of pain.

Whatever we may face
there is always space.
If we can see it so,
we can also grow.

Kan vi inte bara vara?

I vår kultur har vi ett ansträngt sätt att se på kärleksrelationer och vilka premisser som gäller för dem. Vänskapsrelationer däremot har vi inte lika stora problem med. Det är cool att vara vänner lite hur det än ser ut till formen. Varför överhuvudtaget dra en gräns mellan dem? Spelar det egentligen någon roll vilket fack vi kan pressa in en relation i? Varför måste vi definiera kärleken? Tror vi att den försvinner om vi inte stänger in den i en låda?

Jag blir mer och mer övertygad om att på min väg, ligger ett övergivande av kärleksrelationer såsom väsensskilda från vänskapsrelationer och vice versa. En relation som gör anspråk på att vara för mer än andra relationer, som gör anspråk på att vara ett statiskt tillstånd och som gör anspråk på att vara exklusivt lämnar vad jag kan se inte det utrymme som behövs för vad jag kanske skulle kunna kalla en sann kärleksrelation. En relation som nöjer sig med att vara vad den är däremot har all potential att förvandlas till vad som helst. Den är fri att utvecklas som den vill. Den är fri att avvecklas om den vill, även om jag menar att ingen relation egentligen någonsin avvecklas.

Jag är medveten om att det kan vara så att jag är inne i en mognadsfas och att det kan vara därför jag har så svårt att rätta in mig i ledet. Om det sedan är för att jag inte har mognat in i det, eller om det är för att jag har mognat ur det, är ju inte lätt att veta.

Dags för lek

Ibland känns det som att jag någonstans har samma mognadsnivå som en 15-åring. Som om jag precis har börjat återupptäcka livet och att jag, svindlande tanke, nog kan göra vad jag vill av det.
Det är ju (egentligen inte så) länge sedan jag var 15, men när jag tänker tillbaka känns det som att jag då inte riktigt vågade tro på mig själv, vilket kanske hämmade mig att verkligen utforska livet. Istället bananskalshalkade jag mig fram. Det funkade väl det också, men förr eller senare måste kanske aptiten på livet vakna så pass att det liksom inte bara går att sitta still i väntan på att livet skall passera. Kanske måste jag finna mig själv och som ett barn instängt i en leksaksbutik passa på att leka allt vad tygen håller innan någon till slut kommer och släpper ut mig.
Kanske skall man inte vänta tills man är döende med att upprätta en bucket list. Eller skit i listan för all del. Jag kan ju börja med att hålla mig lite vaken för alla möjligheter som fullkomligen ramlar över mig. Lite vakenhet, lite uppmärksamhet. Jag sitter redan instängd i leksaksaffären, varför ödsla tid på att skriva en lista.
Dags att leka!

Åren som försvann

Jag tappade bort mig själv
någonstans på vägen.
Åren gick
tills jag fann mig själv.
Är jag gammal nu?
eller står jag kvar där jag var då?
Jag har nått en mognad nu
som jag inte hade då,
men känslan av förlorade år
går inte att ta miste på.
Ändå är de allt annat än förlorade.

Scared boy's touch

I touched you.
You loved it.
It touched me
and I got scared.
I touched you
and you hated it.
It touched me
and made me grow.

Fjorton år

Fjorton år går fort
(och ibland väldigt långsamt).
Ett förhållande som kultiverats under lång tid,
kanske inte under de bästa av förutsättningar alla gånger,
utan under de enda av förutsättningar
för just detta förhållande.
Nu känns det lika ovisst som den dagen för fjorton år sedan,
och samtidigt starkare än någonsin förut.
Skoningslöst har vi börjat gallra
och skär bort det som ändå inte är sant.
Om vi överlever
återstår att se.