You

You are just another possession
that You don't want to let go of.

Stillness strikes

When stillness strikes you down
with a gentle but annihilating blow,
You don't really get to see
that it was nothing like your expectations
because You have been annihilated.
But then again, there You are,
only it's not You.

På maskerad

Jag gillar
hur vi valsar runt här på maskeraden
med våra olika agendor
och säger precis samma
meningslösheter
om ingenting.

Som om
vi trodde
att det verkligen
spelade någon roll
vilka ord som sägs,
vilka tankar som tänks.

Som om
vi trodde
att vi genom att klä oss
i ännu en mask
skulle kunna avmaskera oss.

Du med din mask
med intrikata små mönster av tusentals små pekare
som pekar på varandra,
men som försöker peka på det som finns innanför masken.

Jag med min mask
som jag försökt göra alldeles genomskinlig,
så att man tydligt skall kunna se masken därunder.
Som om man i bara farten skulle se igenom också den.

Våra masker är så förvillande lika,
och vår rädsla.

Vill du följa med?

Jag är inte den jag trodde att jag var.
Vill du följa med mig på mitt äventyr,
min upptäcktsresa,
och undersöka vem jag är?
Jag längtar så
efter mig själv,
och nu vill jag inte längre stå emot.

Ingen plan

Jag har ingen plan
med vad jag gör,
och har jag en plan
är den ändå redan passé.
Att veta vad man vill
är inte att känna en plan,
utan att känna vem man är.
Att känna det
och våga lita på det
även när man tvivlar.
Kan jag ärligt säga
att jag vet,
eller är jag alltför upptagen
med att tvivla?

Drömtid

Jag vaknade nyss ur en dröm som kändes obehaglig. Den fick mig att associera till en av de obehagligare drömsekvenserna i filmen The Cell.

Jag kom i alla fall att tänka på hur tiden fungerar i drömmarna. Den är lättare att se igenom där eftersom vi kan ha vår vakna verklighet som referens. Ingenting hindrar en från att drömma en lång lång dröm med en välbyggd dramaturgi som leder fram till ett från början givet slut (som f.ö. ofta handlar om att man dör) varpå man vaknar och kanske inser att drömmens sista ögonblick, tex en explosion, har en given representation i verkligheten, exempelvis ljudet av lampan på nattduksbordet som åker i golvet för att man viftat till med armen i drömmen. Oj, vad snabbt tiden går i drömmen relativt verkligheten, tänker man kanske. Eller drömde man kanske baklänges? Eller kan upplevelsen av en hel lång dröm rymmas i ett enda ögonblick? Kan drömmen alterneras i efterhand för att passa med yttre stimuli? Vad är det som säger att vårt sinne inte kan fungera på samma sätt när vi är vakna?

Vad händer om man använder drömmens verklighet som referens för den vakna? Hur vet man egentligen vilken som är verklig? Hur vet man att någon av dem är verklig? Kan du bli medveten om att du drömmer just nu? Och vem är det egentligen som drömmer?

Att vara den man inte vet att man är

Att vara den man är
kan förefalla enkelt,
men om man inte vet vem man är,
är det inte så självklart.
Ändå är det en förutsättning
att inte veta.

Mitt skal och jag pustar ut

Blev nervös och förlorade mig själv.
Slickar mina sår här hemma.
Sen är det bara på det igen.

Den yttersta fåfängan

Du försöker vara någonting,
men du vet inte vem du är.
Varje gång du tror att du funnit dig själv,
finner du att det är någonting som inte stämmer.
Du är ingenting så litet som någonting.
Du är oändlig kärlek,
och så kämpar du
med att försöka vara någonting.

Undersök vem du är

undersök vem du verkligen är
undersök noga
och när du finner dig
kontrollera att det verkligen
bortom allt tvivel
är du
och inte ännu en idé
om vem du är

Vem jag är, egentligen

Jag är det som ser, men inte kan ses.
Jag är det som hör, men inte kan höras.
Jag är det som känner, men inte kan kännas.
Jag är det som finns, men inte kan finnas.

Vem är du?

att inte veta
riktigt vem det är man är
är en bra början

inse att bilden
andras och din bild av dig
den är inte du

du är allt som finns
inget annat spelar roll
det är också du