Död åt relationen!

Så kom vi då till vägs ände.
Relationen får dö,
men för dig och mig
finns inget slut.
Kvar finns
här och nu
ett relaterande
fritt från föreställningar
om var gränsen går,
om vilka villkor som gäller,
om vad som komma skall,
om vart vi når.
Och jag älskar det.
Det är som om dammluckorna öppnas
och min kärlek till dig
äntligen åter får forsa fram
utan motstånd
och precis hur den vill.
Det är så jag älskar dig,
och jag älskar dig så!

Död åt relationen!
Länge leve relaterandet,
i kärleken,
i evigheten.

Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?

Den allra svåraste platsen

Om vi alls ska mötas
ska vi göra det
på den allra svåraste platsen.
Om du vänder mig ryggen där
vet jag att vi är på rätt plats.
Om du vågar hålla min hand där
ska vi aldrig bli desamma igen.
Är det vad som skrämmer?
Om vi inte går dit
kommer alla andra platser vara tomma.
Vi kommer ständigt återvända
till den allra svåraste platsen.

Svartsjukan tog en vän ifrån mig idag

Idag sade en kär vän upp kontakten med mig. Inte för att vi haft så mycket kontakt senaste tiden. För några månader sedan, i höstas, var det annorlunda. Då kunde vi ha passionerade möten, långa samtal som lodade ner i känslodjupen. Vi var vänner, jag var förälskad i henne och hon gillade verkligen att vara med mig. Mina möten med henne skapade en stark turbulens i min dåvarande mer stadiga relation. Delvis konstruktiv, men också väldigt destruktiv. Svartsjuka. Jag valde att inte ge efter för den. Att inte vika från det jag inom mig visste att jag måste göra. Att inte ännu en gång svika det i mig som jag vet är sant. Trots att mina val djupt sårade kvinnan i mitt liv. Det var ingen lätt väg att vandra, men det var den enda vägen för mig.
Idag är jag och kvinnan som jag i nära två decennier haft en stadig samborelation med vänner och vi bor fortfarande under samma tak, men vår kärleksrelation är avslutad. Hon ville inte behöva vara med om en liknande resa igen. Och jag förstår henne. Jag kan inte ge henne några garantier. Överhuvudtaget. Det var en smärtsam process, men nu har vi hittat vad som kanske är en vänskap som kan vara livet ut.
Min vän från i höstas har träffat en man som hon förälskat sig i och vår kontakt blev därmed sporadisk och mest bestående av glada tillrop på Facebook. Dessvärre är hennes nya vän väldigt svartsjuk och hon orkade till slut inte med diskussioner och att behöva förklara sig om jag hade lajkat någon av hennes statusuppdateringar eller ännu värre skrivit någon (oskyldig) kommentar. Så idag skickade hon ett meddelande om detta och förklarade att hon måste säga upp kontakten med mig och ta bort mig som vän på Facebook. Det gjorde ont.

Let love burn

A relationship is something dead.
Relating is alive. When it turns into a relationship it dies.
Why try to freeze the love?
It's like trying to keep fire by freezing it.