Mina föräldrar kommer aldrig att dö på riktigt

Mina föräldrar är ännu i livet
och jag känner tacksamhet.
Det är inte längre
någon självklarhet.

Samtidigt bär jag dem
livs levande
i mitt hjärta
och det här är en odödlig plats,
en plats där kärleken allena råder.

Det är här de alltid funnits för mig.
Det är här de alltid kommer att finnas.
Det liv som dör har egentligen
aldrig varit någon annanstans än här
i mitt odödliga hjärta.
Det är här allt finns på riktigt.

Mina föräldrar kommer en dag att dö
och jag känner tacksamhet
att bära i mitt hjärta
en sådan självklarhet.

Jag har blivit pappa

I dagarna blev jag pappa till en (förstås) underbar son. Jag lägger min mesta tid och energi hos honom och hans mamma närmsta tiden. Därför är det inte så mycket som händer här just nu.

Mötte mitt gamla jag hos mor och far

if you think you're so enlightened,
go spend some time with your parents

Jag var och hälsade på mina föräldrar och min bror igår.

Vi hamnade i en diskussion om tro och vetande. Jag började provocera med att hävda att vetenskap är så överskattat i vårt samhälle. Jag tänker ju så, men sättet jag kastade fram det på var en uppenbar stridsförklaring.

Vi har en tradition i min familj att diskutera det ena och det andra. Det är väl sällan (aldrig?) diskussionerna leder någon vart. Förr blev det ofta en ganska obehaglig verbal avrättning av min bror där mina föräldrar och jag stod enade och, i all välmening, mötte min brors stundtals förvirrade argument med snusförnuftigheter.

Förr brukade jag tycka om att diskutera. Jag gillade att ha rätt. Jag var en besserwisser. Numera har jag insett att diskuterandet bara handlar om att göda min självkänsla. Det är en aktivitet som får mitt ego att växa. Och jag har insett att det sista jag behöver är ett stort ego.

Pappa lät sig förstås provoceras att försvara vetenskapen kryddat med lite vidskepelseförakt och ateism. Jag tände till och vräkte ur mig mitt misstroende för vetenskapliga metoder. Jag försvarade människors rätt att tro vad de vill, utan att någon ska komma och säga att de vet bättre. Jag kallade vetenskapen för vår tids religion (som om det var något fel på religion.) Och så vidare.

Saken var den att jag så kände igen mitt gamla jag i pappas sätt att resonera, att jag började projicerar mitt gamla jag på pappa. Sedan gick jag in med liv och lust för att avrätta mig själv. Och genom att göra det växte mitt gamla jag fram. Mitt ego tog kontroll. Mitt medvetande myste över att vara tillbaks i hemtama vatten.

Som grädde på moset åt jag en hiskelig massa sockerstinna godsaker vilket gav min kropp en sockerchock. Det är inte heller bra för balansen.

När jag vaknade i morse låg jag och mediterade en lång stund över gårdagen. Jag känner att det var bra att dessa sidor kom fram i ljuset igen. Jag har tydligen mycket kvar att släppa taget om.

Att komma ut ur garderoben

Igår när jag skulle åka hem från jobbet i Stockholm, tog jag som vanligt Västeråståget till Bålsta. Denna gång strejkade emellertid dörren när jag skulle kliva av tåget i Bålsta. När jag väl insåg att dörren inte skulle gå att öppna skyndade jag över till nästa vagn för att komma ut genom dörren där istället. Det var för sent. Jag ryckte några gånger i handtaget, men tåget började rulla igen. Så jag fick snällt följa med till nästa station, Enköping. Det skulle dröja tre kvart innan ett tåg som kunde ta mig tillbaka till Bålsta skulle avgå.

Nu råkar mina föräldrar bo i Enköping. Så jag tog en promenad till dem för att säga hej och jag kände att det kanske var dags att informera dem lite om mitt nya upplysta jag.
Hur gör man en sådan sak? Jag försökte i alla fall förklara att det inte var något problem att jag oavsiktligt hade färdats till Enköping med tåget. Att jag faktiskt inte hade några egentliga problem längre.
- Vadå, har du blivit frälst? undrade pappa.
- Ja, det är nog vad en kristen skulle kalla det, sade jag.
Pappa frågade lite mer och jag svarade, lite luddigt. Jag kände att jag egentligen inte kunde förmedla något av vikt som skulle förstås där och då. (Hur förmedlar man sådant som inte kan förmedlas?) Under samtalet kunde jag se hur det liksom knöt sig i pappa. Jag fick en känsla av att det måste vara lite så här det är att tala om för sina lite fördomsfulla, men intet ont anande föräldrar att man är homosexuell.

Till saken hör väl att de har fått sin beskärda del av "konstiga idéer" från mina andra bröder. Speciellt då min yngre bror som kan verka väldigt flummig. Själv har jag väl tagit rollen som den ordentlige sonen med ett välordnat liv (förutom att det aldrig verkar bli några barnbarn då) och huvudet på skaft.

Min yngre bror dök också upp. Han gratulerade mig (kanske lite avundsjukt?) till mina insikter. Kanske var han också aningen förbryllad över att jag inte hade behövt pumpa mig full med droger för att känna mig upplyst. Kanske var han öppen nog att inte förhålla sig så mycket.

Jag fick skjuts av mina föräldrar till stationen för att ta tåget till Bålsta. Vi pratade inte mer om mitt uppvaknande. De behöver nog smälta detta lite. Vem vet? en vacker dag blir jag kanske kidnappad av ett avprogrammerarkommando som skall "rädda mig". Det vore komiskt.