Han är inte jag

Förlåt mig
att jag väljer så smärtsamma vägar.
Förlåt mig
att jag där släpar dig i smutsen.
Förlåt mig
att jag misshandlar det allra sköraste i dig.
Förlåt mig
att jag tvingar dig att möta sorg, förnedring och dödsångest.
Jag gör det
för att du älskar mig,
men ibland vill vara med en annan.
Han vi trodde var jag.

Förlåtelse

Jag såg The Reader igår, och vad som slog mig är att jag tror verkligen att jag skulle kunna förlåta vad som helst.

Förlåt

All denna desperation,
all denna smärta,
all panik,
och allt du ville
var att jag
skulle se dig
och känna dig.

Förlåt mig.

Skuld eller ansvar

Vindra skriver i sin blogg om skuld och jag samlar här några av mina reflektioner.

Jag tror inte att idén om skuld är särskilt fruktbar, men jag tror mycket på förlåtelsens kraft. Främst då i att ge förlåtelse.

Alldeles för många av oss går tyngda av det som vi mer eller mindre medvetet upplever som vår skuld. Jag tror det skulle vara befriande för många att inse att de faktiskt inte har någon skuld överhuvudtaget. Om man når dit genom att be om förlåtelse är det gott och väl. Huvudsaken är att man når dit.

Jag erkänner mitt fulla ansvar, men skuld betackar jag mig för. Riktigt snurrigt blir det när man tillskriver andra skuld. Den skulden bär man helt och hållet själv ansvaret för.

Ingen kan vara mig skyldig någonting. Om jag trodde det skulle jag inte kunna vara helt fri.

Det är mycket viktigt att kunna känna sitt ansvar. Det är detsamma som att vara i kontakt med sig själv. Skuld tycks mig vara ett sätt att söka konceptualisera detta ansvar på ett sätt som gör det överförbart. Det är nog en fin tanke, men det funkar inte för mig.

För att ta ansvar behövs ingen skuld. Skuld förutsätter att någon försummar sitt ansvar. Vem har någonsin gjort det? Vem har inte alltid gjort så gott den kunde, givet de förutsättningar som gällde då? Skuld handlar ytterst om brist på förlåtelse. Ansvaret finns här och nu. Förlåtelsen finns här och nu. Skuld handlar om något som har varit (eller som kommer). Skuld är att hänga kvar, att skjuta upp, att inte förlåta, inte än.

Förlåtelse

Att förvänta sig bön om fölåtelse,
när man känner sig
förorättad,
är mänskligt.

Att be om förlåtelse,
när man känner
att man gjort någon annan illa,
är stort.

Att ge förlåtelse,
till andra,
till sig själv,
är större.

Att ge fullständig förlåtelse,
till den
som tycks ingen förtjäna,
är det största.