Om jag drar en gräns
för vad jag kan tillåta mig,
så är det för att jag försöker kontrollera mig själv.
I det kan jag aldrig vara fri.
Det hjälper inte att flytta gränsen
om jag vill vara fri.
Gränsen måste suddas ut.
Varje gräns jag drar upp för mig själv
är en begränsning i den kärlek
jag kan känna för mig själv,
men begränsad kärlek
är inte kärlek.
Så länge gränsen finns där
kommer jag att leva på den,
och förgäves försöka nå
det i mig som inte får älskas.
mönstret lever
kontroll över mig
kontroll över dig
kontroll över framtiden
samma sak
lika omöjligt
och ändå
monstret lever
En tanke om manipulation flög förbi:
"Jag är den mest lättmanipulerade människa jag känner.
Alla manipulerar mig och jag bara låter det ske.
Jag manipulerar till och med mig själv hela tiden.
Å andra sidan vore det väldigt manipulativt av mig att vägra låta mig
manipuleras."
Manipulation är en illusion om att någon har kontroll,
vilket ingen egentligen har.
Tanken att ingen har kontroll kan verka så skrämmande,
att man hellre ser sig som manipulerad eller manipulerande,
även då det faller på sin egen orimlighet.
Det går aldrig ens att avgöra vem som manipulerar vem.
