Julefrid är här

julnatten blev ett magnifikt möte med Gud
där jag upplöstes i existensen
det varade en stund
men insikten om vad jag är
insikten att Gud är jag och jag är Gud
ger mig kraft att möta vad som än komma vill
jag har mest varit en harmonisk filbunke sedan dess

Kontorsstädning

dammsugarens brus
överröstar tankarna
enbart i tanken

Mötte mitt gamla jag hos mor och far

if you think you're so enlightened,
go spend some time with your parents

Jag var och hälsade på mina föräldrar och min bror igår.

Vi hamnade i en diskussion om tro och vetande. Jag började provocera med att hävda att vetenskap är så överskattat i vårt samhälle. Jag tänker ju så, men sättet jag kastade fram det på var en uppenbar stridsförklaring.

Vi har en tradition i min familj att diskutera det ena och det andra. Det är väl sällan (aldrig?) diskussionerna leder någon vart. Förr blev det ofta en ganska obehaglig verbal avrättning av min bror där mina föräldrar och jag stod enade och, i all välmening, mötte min brors stundtals förvirrade argument med snusförnuftigheter.

Förr brukade jag tycka om att diskutera. Jag gillade att ha rätt. Jag var en besserwisser. Numera har jag insett att diskuterandet bara handlar om att göda min självkänsla. Det är en aktivitet som får mitt ego att växa. Och jag har insett att det sista jag behöver är ett stort ego.

Pappa lät sig förstås provoceras att försvara vetenskapen kryddat med lite vidskepelseförakt och ateism. Jag tände till och vräkte ur mig mitt misstroende för vetenskapliga metoder. Jag försvarade människors rätt att tro vad de vill, utan att någon ska komma och säga att de vet bättre. Jag kallade vetenskapen för vår tids religion (som om det var något fel på religion.) Och så vidare.

Saken var den att jag så kände igen mitt gamla jag i pappas sätt att resonera, att jag började projicerar mitt gamla jag på pappa. Sedan gick jag in med liv och lust för att avrätta mig själv. Och genom att göra det växte mitt gamla jag fram. Mitt ego tog kontroll. Mitt medvetande myste över att vara tillbaks i hemtama vatten.

Som grädde på moset åt jag en hiskelig massa sockerstinna godsaker vilket gav min kropp en sockerchock. Det är inte heller bra för balansen.

När jag vaknade i morse låg jag och mediterade en lång stund över gårdagen. Jag känner att det var bra att dessa sidor kom fram i ljuset igen. Jag har tydligen mycket kvar att släppa taget om.