if you think you're so enlightened,
go spend some time with your parents
Jag var och hälsade på mina föräldrar och min bror igår.
Vi hamnade i en diskussion om tro och vetande. Jag började provocera med att hävda att vetenskap är så överskattat i vårt samhälle. Jag tänker ju så, men sättet jag kastade fram det på var en uppenbar stridsförklaring.
Vi har en tradition i min familj att diskutera det ena och det andra. Det är väl sällan (aldrig?) diskussionerna leder någon vart. Förr blev det ofta en ganska obehaglig verbal avrättning av min bror där mina föräldrar och jag stod enade och, i all välmening, mötte min brors stundtals förvirrade argument med snusförnuftigheter.
Förr brukade jag tycka om att diskutera. Jag gillade att ha rätt. Jag var en besserwisser. Numera har jag insett att diskuterandet bara handlar om att göda min självkänsla. Det är en aktivitet som får mitt ego att växa. Och jag har insett att det sista jag behöver är ett stort ego.
Pappa lät sig förstås provoceras att försvara vetenskapen kryddat med lite vidskepelseförakt och ateism. Jag tände till och vräkte ur mig mitt misstroende för vetenskapliga metoder. Jag försvarade människors rätt att tro vad de vill, utan att någon ska komma och säga att de vet bättre. Jag kallade vetenskapen för vår tids religion (som om det var något fel på religion.) Och så vidare.
Saken var den att jag så kände igen mitt gamla jag i pappas sätt att resonera, att jag började projicerar mitt gamla jag på pappa. Sedan gick jag in med liv och lust för att avrätta mig själv. Och genom att göra det växte mitt gamla jag fram. Mitt ego tog kontroll. Mitt medvetande myste över att vara tillbaks i hemtama vatten.
Som grädde på moset åt jag en hiskelig massa sockerstinna godsaker vilket gav min kropp en sockerchock. Det är inte heller bra för balansen.
När jag vaknade i morse låg jag och mediterade en lång stund över gårdagen. Jag känner att det var bra att dessa sidor kom fram i ljuset igen. Jag har tydligen mycket kvar att släppa taget om.
7 kommentarer:
förrvirrad? ha ha! smaka på den här:
Mot stjärnorna!
bror!
Ja, Hawking har väl inte alltid fötterna på jorden, men han är en höjdare på matematik/logik.
Dina resonemang verkade ibland (ganska ofta faktiskt) vara allt annat än logiska. Och fötterna på jorden ska vi kanske inte prata om...
Det är först på senare tid som jag har kommit att inse hur oviktig logiken är. Så du får väl förlåta mig för all min snusförnuftiga bror-duktig-attityd som jag levererat genom åren.
Ingen orsak, du är förlåten!
Appropå fötterna på jorden -har du sett den här?
Homer Tokes
Ellr jag menar klart att det ÄR en orsak! Du är i vilket fall förlåten! :)
bror,
Tack för Simpsonsklippet!
Jag gillar speciellt när Homer har insett att han är "the ow in now".
Tankade även hem hela Donovanskivan A Gift From A Flower To A Garden eftersom jag blev förtjust i Wear Your Love Like Heaven som spelas när Homer är hög som ett hus.
Vad jag förstår (efter att ha läst på Wikipedia) var det denna platta Donovan släppte efter att han träffat Maharishi Mahesh Yogi i Indien.
Visst blir väl diskussioner ofta debatter istället, man ska vinna över den andre...
När man skulle kunna ha ett samtal...försöka hitta något nytt! Lyssna på den andre och verkligen tänka över vad den andre säger, vara öppen för att min sanning kanske inte är den enda sanningen...
Och nog är väl vetenskap och det "som kommer från naturen" vår tids religion?!
Ister,
Ordet diskutera är ju inte för inte nära besläktat med ordet dissekera.
Just att vara öppen och lyssna. Inte minst att lyssna bortom orden. Lyssna och vara helt närvarande.
Det är inte så lätt alla gånger, men vad givande det är när man lyckas.
Skicka en kommentar