det ligger lökskal
över hela golvet
och ändå
har löken skal kvar
jag blickar ut över lökskalshavet
och börjar så sakteliga se
att hela det här skalandet
är ett annat skal
2009-01-12
En annan lök
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Och vem ska skala bort det skalet? :)
/Svante
Behövs det alls någon som skalar?
Om det "finns" skal att skala, behövs någon som skalar. Om det inte finns skal att skala, behövs ingen som skalar.
/Svante
Om det skalas,
behövs det då verkligen någon
som tror sig utföra det?
Är det inte någon som gör bedömningen att det skalas? (Eller inte skalas.) Förutsätter inte den bedömningen ett visst perspektiv, det vill säga någon?
/Svante
Agerandet existerar bara i ett visst perspektiv.
I det perspektivet kan det vara meningsfullt att tala om en aktör.
Om vi lämnar det perspektivet kan agerandet komma att avslöja sig mer som ett varande.
Varandet behöver ingen aktör.
I dikten anar "jag" att hela skalandeaktiviteten är en del av det skal som åstadkommer illusionen, men i det ljuset behövs inte längre någon som skalar.
Precis. I insiktens klara ljus kan "jag" slappna av och falla undan. Tills "jag" åter upplever att något saknas (=behöver skalas)... Och så vidare...
Men allt detta "subtila skalande" sker för ingen, av ingen.
Håller du med?
/Svante
För ingen av ingen, just så.
Och ändå,
även i detta ljus,
kan man se skal efter skal
falla till golvet.
Skalen tar inte slut.
De upphör vara problem,
och ingen behöver skala dem,
men de tar aldrig slut.
Skalen är inte beroende
av att jag ser dem.
Skalen är snarare just det
som gör att jag inte ser dem,
förrän de skalats av.
Hmm, det blev inte så avskalat det här...
Nä, kanske inte så avskalat. :) Men jag tror jag vet vad du talar om - och vet att det inte spelar någon roll om jag förstår eller ej. Och i den vissheten (det ljuset) bor en djup tacksamhet...
/Svante
Sannerligen. Tack!
Skicka en kommentar