Kanske är jag bara så där bekvämt antiintellektuell.
En gång hyllade jag intellektet, men inte längre.
Ingen har lyckats påvisa för mig ett verkligt behov av intellektet.
Mitt uppvaknande inleddes med ett intellektuellt självmord.
Mitt intellekt ifrågasatte sig självt
och kunde inte finna annat än svepskäl
att trygga den egna existensen.
Det är då det är dags att checka ut,
vilket ju är lättare sagt än gjort.
Än är jag inte död,
men nu lever jag.
2009-09-15
Av med huvudet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror jag "fattar" vad du menar. Går man DJUPT existerar inte intellektet. Det ligger inte där upp vid ytan och väntar på att man går upp för att "hämta luft". När man går upp till ytan så skapas intellektet och alla dess problem och motsägelser. Typ så. Du kanske måste skapa intellektet för att fatta vad jag menade med det...
Nej, det är inte riktigt vad jag menar, men intellektet kommer inte att (vilja) förstå förrän det är dags, och inte ens då är förståelsen intellektets.
Vad jag kanske "menar" är att det verkliga behovet av intellektet ligger ungefär på samma nivå som behovet av alkohol. Det är rimligare att tala om begär än behov.
Okej. Hursomhelst gillade jag att läsa inlägget. Med eller utan huvud:)
Skicka en kommentar