Jag har en plan

Imorgon tänker jag packa med mig familjen och åka på retreat med Florian & Julia i Stockholms skärgård. Jag har skrivit en packlista. Jag har gjort en resplan. Nu ska jag sova. Eller snart i alla fall. Nu är ju nu. Och ändå säger jag sådär. Nu ska jag ditten. Nu ska jag datten. Men det är aldrig nu det händer. Det är snarare som att jag säger så bara för att skjuta upp det lite till. Eller för att försöka täcka upp för min otillräcklighet att vara där jag inbillar mig att jag borde vara nu. Lägg av med det där, säger jag till mig själv. Men det var lättare att sluta röka. Att fimpa snacket och bara göra, just do it, är visst inte så lätt. Ingenting är ändå lättare. Men att ödsla tid och energi på att tänka på det verkar lite puckat. Jag är ett pucko. Ett pucko med en plan.