Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?