2016-09-25

Fallet

Ur det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret
Några trevande repliker
knuffar oss
fram till kanten
på den välbekanta avgrund
som ställer sig
till förfogande
för vår smärta
Ett oaktsamt kliv,
en vedergällande knuff,
en tappad balans
är allt som behövs
och vi faller
ned i avgrunden
Medan vi faller
bråkar vi
om vems felet är
och hur du
kan bättre
eller i alla fall
borde
Hur länge kan vi falla så
utan att märka
att ingenting
av det vi så krampaktigt räds
faller från?
Hur länge måste vi falla så
innan krampen ger vika
och vi faller
in i det vilsamma
varma, trygga, lugna
mörkret?

4 kommentarer:

Maria sa...

Sällsynt subtilt. Undrar om krampen måhända har släppt. Och om hur du skulle formulera dig kring det...

Anton Larson sa...

Tack Maria!

Krampen den kommer och går. När den är här kan den kännas outhärdlig, men till sist faller jag ändå alltid in i den stillhet ur vilken krampen kan återuppstå. Och så håller det på.
Jag dras med gamla inlärda tankemönster om att anspänning är något oönskat, något dåligt, och att det goda ligger i det avslappnade, i stillheten, men det finns ju ingen avslappning utan anspänning. Stillheten kan inte ens upplevas annat än som kontrast till livet och dramat. Jag vill välkomna krampen, men när den är här är jag inte lika säker.

Maria sa...

Tack för svar!

Jag funderar lite också runt ditt tidigare inlägg om att mötas på den allra svåraste platsen. Är det kanske en plats mittemellan krampens och stillhetens skyddsvallar? En plats där marken rör sig, där vi inte har kontroll men är i verklig mening levande.
Samtidigt en plats som kräver att vi vågar se och känna med den omedelbarhet som omöjliggör varje försök att skapa distans till sanningar som är obekväma? Söker vi den platsen för att den erbjuder den absoluta kontaktytan men retirerar för att den får oss att svaja i grunden?

Anton Larson sa...

Ungefär så Maria.
Det finns en "plats" för verkligt möte. Där går inte att gömma sig. Allt förändras där. Den kan verka skrämmande. Men det finns ingen annanstans att ta vägen.