Jag når den sista utposten
strax innan lunch.
Det är precis som om den ingick
i den väv av normaliteter
som tycks utgöra mitt liv.
Så bedrägligt.
Den sista utposten
är det närmaste jag kan komma
en gräns för tillvaron.
Där oändligheten börjar.
Ja, ni hör ju hur det låter,
men ändå är det så.
Ibland står jag där och vacklar
innan jag endera,
kanske något förskrämt,
kliver åter in i livet jag lever,
eller faller jag in i den rymd
ur vilket allting uppstår.
Hur det kan vara så skrämmande
att varje fiber i min kropp
tycks samverka för att hindra mig?
Och vad ska motståndet göra
om inte motstånd?
Vid den sista utposten
upphör kompassen visa rätt
eftersom där inte längre finns något rätt.
Kartan blir oanvändbar eftersom ingen
ens har lyckats placera
den sista utposten
på den.
Det finns gott om pilar
som skall leda dit,
men sammantaget
verkar allt mycket mycket förvirrat.
Plötsligt står jag bara där och väger
strax innan lunch,
innan jag faller.
2017-03-18
Den sista utposten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Är det ett tillstånd där motsättningarna upphör tror du? Där alla parspektiv kan förstås och där man inte längre behöver ställa sig vare sig för eller emot? Funderar runt vår önskan att förändra saker till det vi uppfattar som något bättre. Kan vi någonsin bidra till det utan en djupgående förståelse för var den andre kommer ifrån? Kan den förståelsen i sig vara det som behövs för förändringen då den har kraften att lyfta saken till en nivå där motsättningarna upphör och därmed behovet att försvara oss?
Faller också jag, antagligen ur ämnet. Men det var vad som kom upp.
Motsättningar ja, hur kan de överleva om jag inte separerar mig från verkligheten?
Att falla ur ämnet är i alla fall ett lika gott fall som något. :)
Skicka en kommentar