Fritt fall II

Jag var på Gröna Lund i Stockholm i torsdags kväll tillsammans med andra mer eller mindre nyanställda på firman jag numera är anställd på. Efter den obligatoriska femkampen återstod att nyttja de två åkbiljetterna som ingick i femkampshäftet. Fritt fall kom på tal och jag hängde gärna på. Jag hade aldrig åkt denna omtalade attraktion förut. Sist jag var på Grönan och åkte karuseller, också då i samband med en femkamp, var Fritt fall ganska ny. Kön var då mycket lång, så det var den gången ett lätt beslut att nöja sig med att bara stå nedanför och med skräckblandad förtjusning se de åkande komma neddimpande från skyn. Denna kväll var det ingen kö utan bara att slå sig ned, spänna fast sig och invänta upplösningen.

Förut drabbades jag ganska lätt av lite svindel bara jag kom upp några meter i luften. Höjdskräcken har dock gett med sig den senaste tiden. För några veckor sedan när jag staplade halmbalar i ladan, noterade jag att jag kunde balansera på en balk några meter ovan mark utan känna någon panik.

Vi tuffade nu långsamt upp 80 meter upp i luften varvid vagnen stannade till. Jag satt där och dinglade med benen ut i Stockholmsluften utan någon egentlig svindelkänsla och undrade lite hur det skulle kännas härnäst. Så hördes ljudet av sprintar som lossas och vi föll. Det var verkligen en hisnande det-här-går-ju-inte-att-överleva-känsla som snabbt spred sig i kroppen. Blott tre sekunder senare påbörjades emellertid den kraftiga inbromsningen och en jo-vänta-jag-överlever-nog-det-här-också-känsla spred sig lika snabbt i kroppen. Sedan var det hela över. En artificiell nära-döden-upplevelse och ändå var det liksom inte mer med det.