The new card

Suddenly a new card is introduced.
Maybe not a surprising one.
However, still most unexpected.
A new light is cast upon everything
and yet, all remains the same
as it never was.

Vill du följa med?

Jag är inte den jag trodde att jag var.
Vill du följa med mig på mitt äventyr,
min upptäcktsresa,
och undersöka vem jag är?
Jag längtar så
efter mig själv,
och nu vill jag inte längre stå emot.

Fragment

Spiller fragment omkring mig.
Fragment av visdom,
fragment av dumhet.
Fångar mig själv ibland,
på väg ut genom dörren,
och ibland inte,
men i det hela
spelar det ingen roll.
Det är bara fragment
som ryckts ur sitt sammanhang.
Vi är här nu.
Ingenting kan ändra på det.
Och den stora defragmenteringen
har börjat.

Spola det

Tag allt du vet
och spola ner det.
Du behöver det inte längre.
Vandra ut genom dörren
nollställd och befriad,
eller stå kvar här
ett tag till
och längta.

Naken på stan

Vandrar hudlös på stadens gator.
Gråten är nära.
Det känns skönt.
Naket.

Glödande lava

Min kärlek till dig känner inga gränser.
Den flödar över
långsamt men säkert.
Med sin glöd smälter den murarna av rädsla
som försöker hålla den i schack.
Den smälter murarna mellan oss
och murarna omkring oss.
Den smälter oss.
Den glödande kärlekslavan pumpas ut
till dess ingenting längre står i dess väg.
Till dess hela universum
älskas reservationslöst.
Ingenting kan stoppa den.
Vi är alla förlorade.

Resan till helvetet

Du är inte villig att följa mig
på resan till helvetet,
men vart vi än vänder oss
är det där.
Vi är redan där.
Det finns ingen utväg.
Vi kan gå tillsammans,
eller var för sig.
Hur vi än gör
går du i mig.

Kan vi inte bara vara?

I vår kultur har vi ett ansträngt sätt att se på kärleksrelationer och vilka premisser som gäller för dem. Vänskapsrelationer däremot har vi inte lika stora problem med. Det är cool att vara vänner lite hur det än ser ut till formen. Varför överhuvudtaget dra en gräns mellan dem? Spelar det egentligen någon roll vilket fack vi kan pressa in en relation i? Varför måste vi definiera kärleken? Tror vi att den försvinner om vi inte stänger in den i en låda?

Jag blir mer och mer övertygad om att på min väg, ligger ett övergivande av kärleksrelationer såsom väsensskilda från vänskapsrelationer och vice versa. En relation som gör anspråk på att vara för mer än andra relationer, som gör anspråk på att vara ett statiskt tillstånd och som gör anspråk på att vara exklusivt lämnar vad jag kan se inte det utrymme som behövs för vad jag kanske skulle kunna kalla en sann kärleksrelation. En relation som nöjer sig med att vara vad den är däremot har all potential att förvandlas till vad som helst. Den är fri att utvecklas som den vill. Den är fri att avvecklas om den vill, även om jag menar att ingen relation egentligen någonsin avvecklas.

Jag är medveten om att det kan vara så att jag är inne i en mognadsfas och att det kan vara därför jag har så svårt att rätta in mig i ledet. Om det sedan är för att jag inte har mognat in i det, eller om det är för att jag har mognat ur det, är ju inte lätt att veta.

Smash me up

So you've managed to put a crack in me.
Let's finish the job.
Let's smash me up
into a million little pieces.
Tiny little shards of me.
Sharp enough to cut through anything,
but so small nobody will notice
how I pierce them through and through.
And this time
let's never put me back together again.

En incident på pendeln

Jag satt på pendeln i morse och närmast uppslukades av känslor av
utmattning och av ilska. Det tar på krafterna att vara arg en hel
natt, sova alltför några och alltför oroliga timmar och vakna
fortfarande arg när väckarklockan förkunnar att det är dags att
fortfarande arg åka till jobbet. Jag hade lurarna på mig med hög musik
och försökte blundandes slappna av så gott det gick. Så känner jag hur
oroliga energier börjar röra på sig i min omedelbara närhet. Jag
gläntar på ögonen och får se hur gubben intill mig ställer sig upp,
lutar sig fram och tar tag i kapuschongen på den intet ont anande
passageraren med ryggen vänd mot honom och drar i den tills killen
upprörd vänder sig om. Gubben börjar jiddra om hur killens musik är
för hög och att det faktiskt är många med honom som skulle vilja att
han skruvade ner volymen. Vad som hände med att knacka på axeln
istället för att börja dra folk i kläderna vet jag inte. Killen blev
förstås överrumplad och ganska upprörd över tilltaget. Efter att ha
uttryckt sitt missnöje med den omilda behandlingen vände sig killen om
och gubben blev nu upptagen med att diskutera sitt tilltag med en
kvinna som verkade tycka att han hade gått över någon slags gräns.
Denna diskussion upplevde i alla fall jag som långt mer störande än
någon musik från några lurar. Själv skruvade jag upp volymen i min
Ipod för att slippa höra gubbens gnäll. När jag till slut klev av
funderade jag på att tacka gubben för att han inte började dra mig i
kläderna eftersom jag då nog hade varit tvungen att ge honom en smäll
på käften. Men jag höll mun istället, nöjd som jag var med att ha
hittat en oväntad kanal för lite av min vrede att sippra ut.

The choice

Life requires everything of me.
I will abide
or I will be dead.
That's my choice to make.
Every moment.
What will it be?
life curiously wants to know.