Byråkratisera kärleken,
formalisera fantasin,
rationalisera leken,
planera spontaniteten,
år efter år.
När allt känns för djävligt,
analysera tankarna,
medicinera symptomen
och uppehåll livet
så länge det går.
2009-03-20
Vuxen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Hur byråkratiserar man kärleken?
ur Wikipedia om byråkrati:
"Precis som det finns en effektivaste form av lagerhållning eller marknadsföring, finns det en perfekt form av byråkrati. I denna ska befordringsgång, makt och position utgå ifrån kompetens och klara regler, och inte enligt nepotistiska mått."
Till exempel genom att applicera "klara regler" på den.
Jag tar dig på orden: man kan ibland behöva avdramatisera allt det goda i livet. Man kan behöva "tvinga sig själv till lycka" för att på så sätt inse att nåden finns där.
Man nyttjar milt tvång, lagom systematik, för att nå dröm och under och lycka och överflöd :)
Fast jag tror nog inte på det där med milt tvång och systematik. Bästa sättet att lösa en kramp är att slappna av.
Med "tvång" menar jag annars vad Mannerheim gjorde före VKI när hans liv gått i stå som rysk officer: han måste "tvinga sig själv att leva". Tvång för att inte dras ner i mörker och förtvivlan, självmordstankar osv.
Inte krampaktigt tvång, nej - men en uppryckning där VILJAN tar kommandot och BEGÄRET (till mörker, död) betvingas.
Jag är ju inte alldeles övertygad om att det till varje pris skall undvikas att "dras ner i mörker och förtvivlan, självmordstankar". (Säg å andra sidan vad jag alls är övertygad om.)
Jag tänker att när man till slut till fullo accepterar sitt öde, accepterar sin död, så uppstår kanske plötsligt ett oväntat utrymme att leva. Om man däremot tar strid mot begäret, så söker man sig bort från det tillstånd av frid som är det man egentligen söker. (Att söka sig bort från det kan ju förvisso vara den krokiga väg dit som råkar vara tillgänglig.)
Men vad vet jag? Den allra effektivaste behandlingen av en kramp är nog massage när jag tänker efter, så den liknelsen sprack ju.
Min poäng med inlägget ovan, förutom att vara lömskt ironisk, var kanske att peka på galna saker vi gör från det att vi blir vuxna nog att rädas livet. Det tjänar ju ingenting till att skjuta upp döden om det sker till priset av livet.
Att ge upp däremot, är guld.
Det bästa för mig är att tänka sig Döden på sin axel. Lite som att ok om jag bara hade tre månader kvar att leva, hur skulle jag och vad skulle jag göra då... och så göra det!
Just så, Telluselle!
Döden sitter ju verkligen där med kniven mot strupen hela tiden.
Jag kan vara död om en timme, imorgon, om tre månader, om fem eller 50 år. Det är egentligen ingen skillnad.
Men ärligt talat, lever du konsekvent så? Jag gör det inte, och jag kan inte riktigt greppa varför. Jag skulle säkert kunna skylla på allt möjligt, men vad hjälper det? Här står jag ju helt tydligt kvar på plankan och tvekar, istället för att leva. Vuxet verkar det dock.
Viljan att släppa taget och överge sig till voiden kan också bli till en kramp. Kanske innebär accepterandet av tvång också frihet från ouppnåbara förväntningar på livet?
Florian,
Om accepterandet av tvång sker på annat sätt än att just "överge sig till voiden", så vet jag inte. Då låter det mest som något man kommer att få äta upp senare. Men kanske menar du inte så?
Kanske är livet på plankan det som ska bejakas, med alla dess fel och brister? Att man borde hoppa sällar sig till alla övriga borden som ger dålig självkänsla.
Ja, vem har sagt att man borde hoppa?
Istället för att tänka att jag borde hoppa, kanske jag kan fråga mig om plankan som jag står och tvekar på verkligen finns.
"Istället för att tänka att jag borde hoppa, kanske jag kan fråga mig om plankan som jag står och tvekar på verkligen finns."
LOL
Klockrent!
Skicka en kommentar