om jag retar mig på någon
så är det mig själv
om jag tycker någon är vacker
är det jag
om jag inte kan möta någon
är det mig själv
det enda jag har
är mig själv nu
allt annat
är också jag
2007-08-03
Allt annat är också jag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker det låter vääääldigt ensamt, jag...
det är allt annat än ensamt
och ändå är ensamheten
fullständig
Jag tror att det där är sant, ur det högsta/djupaste perspektivet. Och den känslan är en del av min värld.
Och ändå... hur kul är det?
Jag tänker... om vi alla är blad på samma träd, så är vi alla "trädet", men det finns ändå andra blad att upptäcka och möta, hur dansar jag i vinden med det lövet där? Vad händer när jag viftar med bladet på kvisten strax intill?
Jag har också upplevt paradoxen av den totala ensamheten och samhörigheten i ett, det är gränsöverskridande. Nä, hittar inte rätt ord. Det är tillit.
Och ändå.. där jag är i dag, människoblivandet (hur jag dansar med de andra löven) är ännu mer lockande.
Tycker dock väldigt mycket om din blogg.
Ferazi,
Som du skriver, det är en paradox.
Inget hindrar mig från att vara uppfylld av denna insikt samtidigt som jag agerar som en individ.
Insikten hjälper mig emellertid mycket som individ att förstå att jag inte behöver förirra mig in i återvändsgränder utan att förstå att de är just återvändsgränder.
Hur kul är det? Om min strävan vore att ha så kul som möjligt, så skulle jag garanterat misslyckas. Men inget i detta hindrar mig från att ha kul. Inget hindrar mig från att umgås (på ett mänskligt plan) med andra människor. Tvärtom. Jag kan äntligen se människor runt omkring mig för vad de verkligen är.
Jag glömmer emellertid bort det här då och då (som nu!), och projicerar både det ena och det andra på min omgivning. Det blir ofta inte särskilt kul, om än lärorikt.
Skicka en kommentar