semesterns allra sista dag
dallrande irritation
över min oförmåga
att få saker gjorda
i rätt tempo
(liten explosion)
jag lovar
att vara behjälplig
med att sälja allt
då hon önskar
separera
snarast
egentligen vill hon nog bara
få ett livstecken
en signal
om vad jag vill
med mitt liv
men jag vet inte
annat än
att jag vill vara
utan villkor
en kris
med många bottnar i
vem vet vart det bär?
inte jag
så jag tänker inte styra
2007-08-05
Det arga biet och snigeln
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
hmmm...sådana kriser bottnar i mycket och alla dessa villkor är bara en del.
och efteråt, efter sittet är lagt, avlägsnandet gjort, börjar rehabiliteringen.
den, som det verkar, livslånga.
men hur avlägsnar man det
som inte kan avlägsnas?
hur lämnar man sig själv?
i försoningen
ligger rehabiliteringen
men kanske måste man ibland
försöka separera
för att kunna försonas
och kanske måste man ibland
invänta livets slut
för att verkligen kunna försonas
när man tvingas
att verkligen inse
det fruktlösa
i separationen
Men... man kan ju inte bara gå om kring och bara vara hela tiden!! Man måste ju faktiskt få lite saker gjorda också!!!
Grejen är väl bara att hitta en bra balans mellan dessa båda...
jag tror på det där med "livets slut"...
om det då är försent eller inte, vet vi inget om förrän efteråt.
om vi nu inte tror.
förstås.
Tizzelotazzel,
att leva som slav
under måsten och borden
är inget alternativ
att bara vara
innebär inte
att ingenting blir gjort
det innebär
att det som blir gjort
görs ur kärlek
balansen finns där
om vi inte rubbar den
nea,
det är aldrig försent
(inte ens då)
men det är heller aldrig en sekund för tidigt
att försonas
låter slitigt! :(
kom och hälsa mig när som helst om du vill!
tack broder!
känns inte så slitigt nu
vi är rörande överens
och det händer
något spännande
i våra liv
ett litet äventyr
"att leva som slav
under måsten och borden
är inget alternativ"
Kan man leva i "måsten och borden" utan att vara slav?
Jag tror det. Nu talar jag inte direkt om din situation, den vet du bäst om och kanske är bäst att lämna, men rent generellt. Jag tänker ganska mycket på ansvar och hur vi växer i ansvar.
Det finns dock tid för allt, ibland behöver vi springa undan ansvaret... eller att se att det största ansvaret är att flytta fokus.
I mitt liv har den bästa och största lärdomen varit att ha varit helt ensamstående med två barn under många år. Det har tvingat mig till att stå ut med "måsten och borden", även när jag nästan dukat under för dem och känt mig mer låst än vad jag har trott att jag kan leva med.
Och ändå kan man, när det gäller sina barn. Och i detta, att ställa sig själv åt sidan, finns ett växande som är stort.
Men, med det inte sagt att vi ska "stå ut" i situationer som inte främjar någon längre.
Jag önskar dig och L (?) en god väg vidare i era liv.
Att leva i måsten och borden
är alltid slaveri,
men slaveri
är inte alltid av ondo,
och det kan faktiskt vara ett alternativ.
Det finns ingen väg
som är mer rätt än någon annan.
Framförallt vet man inget om den,
förrän man vandrar den,
och inte ens då är det
mycket man vet
(inget alls om man ska vara petig.)
Just nu ser det ut som
om den väg vi väljer
blir en väg som i vardaglig mening
innebär separation,
men genom den separationen
kan vi kanske förenas och fördjupas
på ett sätt som vi inte har varit med om innan. Annars får vi väl flytta ihop igen då! :-)
"But if you do not find an intelligent companion, a wise and well-behaved person going the same way as yourself, then go on your way alone, like a king abandoning a conquered kingdom, or like a great elephant in the deep forest." - Buddha
Men så kan "måsten och borden" upphöra att kännas så och bli ett tjänande.
Utan slaveri.
Finns det (egentligen) något större än tjänandet?
Jag tror att jag är som lyckligast när jag kan vara i det, dvs sätta mig själv åt sidan och ändå låta mitt jag finnas med till hundra procent.
Jag talar nu inte om relationer egentligen, mer om andra platser i livet. Fast kanske till och med i relationer... när jag kan känna in en annan människa så totalt jag kan och både glömma mig själv och ändå inte förminska mig, då... händer något.
Men, jag är inte i den känslan hela tiden, långt ifrån.
Jag tror att du har rätt, i er separation kan möjligheten till ett ännu djupare möte finnas. Hur det än nu blir, allt gott till er båda.
Jag tror egentligen vi är helt överens Ferazi.
Det är bara laddningen i ordet slaveri som ställer till huvudbry.
Att vara slav är att vara den ofrie tjänaren, och det är vi alla i denna värld. Därför mår vi bäst när vi förlikar oss med det som är. Därigenom når vi paradoxalt nog friheten (och bryter slaveriet!)
Vi har "levt i denna relation" ganska länge. Nu har en väg presenterat sig (som på ytan avviker mot det som varit). Att göra motstånd mot den vägen, för det skulle vara det det handlade om, tror jag inte är meningsfullt.
Tack för dina välönskningar!
Skicka en kommentar