Det glömda skådespelet

Idag på jobbet satt jag i ett långdraget möte med en kollega. Han verkade djupt engagerad i vad mötet handlade om. Själv kände jag att jag hade väldigt svårt att uppbåda någon slags intresse för ämnet. (Jag borde antagligen varit intresserad eftersom det för tillfället var mitt jobb att vara det.) Mitt ointresse syntes förmodligen också ganska tydligt, för någon som hade observerat. Han däremot var så uppslukad av ämnet att han lätt hade kunnat hålla en timmes monolog utan att märka att publiken helst bara ville gå hem. När jag satt där tänkte jag att det var alldeles overkligt och nästan bisarrt hur han kunde vara så intresserad av detta ämne. Det kändes plötsligt som att han bjöd mig på en föreställning riktigt välspelad überrealistisk improvisationsteater och att han måste vara världens bästa skådespelare på att göra just den här rollen just nu. Hur jag än skulle ha ansatt honom skulle han inte för ett ögonblick släppt rollen och avslöjat sig. Den bästa skådespelaren är den som har glömt att han är en.