Att förvänta sig bön om fölåtelse,
när man känner sig
förorättad,
är mänskligt.
Att be om förlåtelse,
när man känner
att man gjort någon annan illa,
är stort.
Att ge förlåtelse,
till andra,
till sig själv,
är större.
Att ge fullständig förlåtelse,
till den
som tycks ingen förtjäna,
är det största.
2007-12-03
Förlåtelse
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Den sista kallas väl idioti i folkmun?
Men du är förlåten...
Beröm och kanske framför allt erkännande får en sak som förlåtelse att blekna när det gäller att ge kraft åt ett framtida friskt liv!
Sedan när blev vad som kallas vad i folkmun ett pålitligt rättesnöre?
Den enda du någonsin förlåter, om du gör det, är dig själv. Det finns inget beröm eller erkännande som är så livgivande som den fullständiga förlåtelsen.
fullständig kapitulation?
Ja. Fullständig.
Kanske borde man skilja på att ge upp helt och på att ge förlåtelse?
All vilja är vilja till makt!
Varför borde man det?
Var kom viljan in i bilden? Allt handlar inte om vilja, eller makt.
Skicka en kommentar