The I thought

I am a thought having thoughts. One of those thoughts is about going where no thought can go. Only when I lose that thought. Only then, there is an opening and I can go there. Except it is no longer I.

Jag älskar dig II

Jag älskar dig. (Ja, dig!)
Nu vet du.

Ge mig utrymme

Ge mig utrymme
och jag kan dela med mig.
Invadera mig,
ockupera mig,
och jag kommer kanske
försvara mig
till sista blodsdroppen.
Båda har vi chansen
att ge upp.
Varför tar vi den inte?

Avgrunden öppnad på nytt

Från noll till hundra kilometer på tio sekunder.
Innan jag förstått vad som hände
har avståndet mellan oss
växt till den där avgrunden
som känns så bekant.
Vi brukade stå och glo över den.
Nu är den där igen.
Nyss var den borta.
Nu är den där.
Kanske kan jag pröva att lägga en stege över gapet.
Bäst att jag medför vit flagg.
Kanske ska jag ställa till något jäkelskap
bara för att se vad som händer.
Vänta nu,
hur vet jag att avgrunden är här just nu?

Motorsågsakrobatik

jag med motorsåg
svett, bensin och avgaser
manlighetskänsla

allt mer våghalsig
motorsågsakrobatik
värdig arborist

motorn vrålar högt
kedjan tuggar i sig allt
allt utom mitt skal

Kaptenen i dimman

Såg just om en av mina favoritfilmer, The Big Lebowski. Louise påpekade vissa slående likheter mellan mig och John Goodmans underbart vansinniga karaktär Walter Sobchak, fast minus Walters härliga aggressionsutbrott. Hon har väl en poäng som vanligt... Jag som brukade vilja identifiera mig med The Dude.

Att hon ska ha så svårt att lita på mig?

Kärlek möter raseri

Aldrig förr
var jag så närvarande,
så rakt igenom lugn,
så ärlig,
så utan försvar,
så mötande,
i mötet med ditt raseri.
I detta kunde jag känna, vara och ge
kärlek.
Tack
för att du får mig att växa.

Människan är ärlig

Människan (liksom alla varelser) är alltid ärlig. Även när vi ljuger. Lika lite som andra djur kan vi egentligen ljuga. Vårt sinne, som ofta tror sig ha kontroll, kan inbilla sig att det kan presentera något annat än sanningen, i ord och i handling. Det kan det inte. Allt vi kan göra är att uttrycka sanningen på olika sätt. Alla är de ändå uttryck för sanningen. Orden är oviktiga. Handlingar är oviktiga. Allt som betyder något ligger därunder, fullt synligt för den som ser.

Vad vårt sinne däremot kan, är att tro på en lögn. Tro på en historia. Förväxla ord och handling med vad som är verkligt och sant. I synnerhet har vi en tendens att tro på vår egen historia. Om någon annans understödjer den egna, då tror vi på den också. Om någon annans historia kolliderar med vår egen, då blir det krig. Konflikten existerar bara i oss själva och den uppstår ur den förvirring som gör oss blinda för sanningen. I denna förvirring kan vi förstås indirekt låta oss luras av andra (och gärna då också lägga skuld på vår omgivning för vår egen förvirring.)

Människan är ärlig, och galen.

Dånet

Jag sitter i köket,
ensam i huset.
Så hör jag dånet.
Ett enormt buller.
Den mäktiga ljudmattan
av alla ljud
som finns i bakgrunden
där det kan verka så tyst.

Vad finns att lita på?

Allt i den här världen kommer att dö.
På det kan vi lita.
Om du inte kan lita på mig,
vad betyder det?
Att du inte litar på att jag skall
göra det,
vara den,
du förväntar dig?
eller att du litar på att jag skall
göra det,
vara den,
du förväntar dig?
eller litar du alls inte
på dina förväntningar?
Dessa förväntningar skall också dö.
Tills dess har vi
att lära oss älska dem.

Nästa kapitel

så börjar ett nytt kapitel
samma kapitel som förut
bara aningen annorlunda
det ser helt oigenkännligt ut

det gamla vi lämnat bakom
för vi har hittat något nytt
förvånade vi plötsligt står här
när vi nu får möta det vi flytt

du kan alltid ta en omväg
med alla planer som du smitt
du kommer ändå inte undan
det öde som alltid varit ditt

Gudsbevis

När jag var i tonåren tyckte jag och några av mina kompisar att vi var så smarta så smarta. Vi var naturvetare redan innan vi började på gymnasiet (även om vi valde teknisk linje.) Vi förstod allt vad vi behövde förstå, därom rådde det sällan några tvivel (och det var inte för att vi inte tyckte oss behöva förstå så mycket.) Till exempel förstod vi att alla inte hade alla hästarna hemma. Som troende kristna, hur kan de "veta" att Gud finns om det inte finns några bevis?

Finns det något bevis för att Gud existerar?
Vem skapade Gud?
Kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den?

Dessa frågor var ingenting jag grunnade på. De betydde ingenting för mig, eftersom Gud bara var ett abstrakt begrepp som saknade all verklighetsanknytning i min värld. För mig var det självklart att Gud var människans skapelse som ett resultat av hennes behov av att se mening i tillvaron. Däremot kunde dessa frågor med fördel användas att dänga i huvudet på någon troende kristen i förhoppningen att deras förvirrade värld nu väl ändå måste gå i kras om vederbörande faktiskt tänker igenom frågan (som om de aldrig hade gjort det förr.)

Det som kan förbrylla mig en aning nu är hur lite jag då ifrågasatta min egen "tro". Så till den grad att jag inte kunde se att det också var en tro. Istället utgick jag alltid från min egen övertygelse och där andra avvek stod det på något sätt klart att det var dem det var fel på. Åtminstone så länge de inte kunde leverera några riktiga knäckargument som kunde få hela min verklighetsuppfattning på fall (vilket till slut tack och lov ändå hände.) Fungerar jag fortfarande så? Delvis är det nog så. Den främsta skillnaden är nog att jag också har börjat ifrågasätta mig själv. Något jag verkligen kan rekommendera för den som inte har provat.

För den som är orienterad åt det tänkande hållet, och som inte drar sig för att utmana sina tankekonstruktioner, kan det vara ytterst värdefullt med några knäckfrågor att verkligen begrunda.

När skapades tiden?
När började vi tro på tiden?
När skapade vi tiden?
(Kanske måste man inte vara en kreationistisk stolle för att kunna tro att universum skapades för några få tusen år sedan...)
Kan det vara så att det är meningslöst att tala om en ålder på universum?
Kan det vara så att tid bara är en tanke?

Visst kan Gud skapa en sten så tung att han inte själv kan lyfta den. Det är ju det vi gör hela tiden.

Drömtid

Jag vaknade nyss ur en dröm som kändes obehaglig. Den fick mig att associera till en av de obehagligare drömsekvenserna i filmen The Cell.

Jag kom i alla fall att tänka på hur tiden fungerar i drömmarna. Den är lättare att se igenom där eftersom vi kan ha vår vakna verklighet som referens. Ingenting hindrar en från att drömma en lång lång dröm med en välbyggd dramaturgi som leder fram till ett från början givet slut (som f.ö. ofta handlar om att man dör) varpå man vaknar och kanske inser att drömmens sista ögonblick, tex en explosion, har en given representation i verkligheten, exempelvis ljudet av lampan på nattduksbordet som åker i golvet för att man viftat till med armen i drömmen. Oj, vad snabbt tiden går i drömmen relativt verkligheten, tänker man kanske. Eller drömde man kanske baklänges? Eller kan upplevelsen av en hel lång dröm rymmas i ett enda ögonblick? Kan drömmen alterneras i efterhand för att passa med yttre stimuli? Vad är det som säger att vårt sinne inte kan fungera på samma sätt när vi är vakna?

Vad händer om man använder drömmens verklighet som referens för den vakna? Hur vet man egentligen vilken som är verklig? Hur vet man att någon av dem är verklig? Kan du bli medveten om att du drömmer just nu? Och vem är det egentligen som drömmer?

Born again

In this moment
life begins anew.

Nothing can be known
but this moment,
and even that
can never really be known.
It is the source
of all knowing.
It is the source
of everything.

This moment holds everything,
the past,
the present,
the future,
all the thoughts.
Nothing exists
out of this moment.
This moment is everything.

Every moment
I am born again,
fully reincarnated.

Skuld eller ansvar

Vindra skriver i sin blogg om skuld och jag samlar här några av mina reflektioner.

Jag tror inte att idén om skuld är särskilt fruktbar, men jag tror mycket på förlåtelsens kraft. Främst då i att ge förlåtelse.

Alldeles för många av oss går tyngda av det som vi mer eller mindre medvetet upplever som vår skuld. Jag tror det skulle vara befriande för många att inse att de faktiskt inte har någon skuld överhuvudtaget. Om man når dit genom att be om förlåtelse är det gott och väl. Huvudsaken är att man når dit.

Jag erkänner mitt fulla ansvar, men skuld betackar jag mig för. Riktigt snurrigt blir det när man tillskriver andra skuld. Den skulden bär man helt och hållet själv ansvaret för.

Ingen kan vara mig skyldig någonting. Om jag trodde det skulle jag inte kunna vara helt fri.

Det är mycket viktigt att kunna känna sitt ansvar. Det är detsamma som att vara i kontakt med sig själv. Skuld tycks mig vara ett sätt att söka konceptualisera detta ansvar på ett sätt som gör det överförbart. Det är nog en fin tanke, men det funkar inte för mig.

För att ta ansvar behövs ingen skuld. Skuld förutsätter att någon försummar sitt ansvar. Vem har någonsin gjort det? Vem har inte alltid gjort så gott den kunde, givet de förutsättningar som gällde då? Skuld handlar ytterst om brist på förlåtelse. Ansvaret finns här och nu. Förlåtelsen finns här och nu. Skuld handlar om något som har varit (eller som kommer). Skuld är att hänga kvar, att skjuta upp, att inte förlåta, inte än.

Lögnen

Den som ljuger,
ljuger ytterst,
medvetet eller omedvetet,
endast för sig själv.

Den som väljer att tro på lögnen
och kanske far illa av det,
är i högsta grad ansvarig
för sitt eget självbedrägeri.

Den som ser sanningen
ser att
ingen lögn kan hota den,
ingen lögn kan skada den.

Den som ser sanningen
ser att den är något som är
och har egentligen inget att göra
med vad som sägs.

Sanningen är kärlek,
lögnen bara en tanke.

Jag saknar lite att höra från dig

Sökte åter dig,
men det blev så tyst, så tyst.
Jag gissar och jag tror
att någon måst ha slukat dig.

Det är helt ok,
och precis som det ska va',
men lite saknar jag
att höra något ifrån dig.

Semester

Rofylld och utan tvivel
seglar jag in min semester
i verkligheten.
Vad som väntar
visar sig
när det är dags.
Allt är väl
och livet kan börja,
ännu en gång.

Tid att chilla

Jag har jobbat som en tok fram till igår. Då plötsligt insåg jag att jag kommit till botten på den oändliga måste-hinnas-med-innan-jag-kan-gå-på-semester-högen.

Det är lite lustigt det där med måsten. De finns ju inte på riktigt, men ändå är de så verkliga ibland. Som det här med mitt jobb. För någon dryg månad sedan var jag efter en period av stiltje på jobbet, så less på jobbet att jag kände mig beredd att säga upp mig vilken stund som helst. Jag berättade för min chef hur jag kände och ja sedan kände jag mig lite lättare och tuffade vidare. Plötsligt får jag sedan ett uppdrag som jag grovt underskattar hur lång tid det kommer ta för mig att slutföra. Ju närmre min planerade semester kommer desto mer uppenbart blir det att det har gått över styr. Jag finner mig jobbandes från tidiga mornar till mitt i natten. Som om det gällde livet. Nyss var jag beredd att ge upp jobbet på vinst och förlust och i nästa stund kämpar jag för att prestera ett resultat som jag ska kunna känna mig nöjd med. Det går liksom inte riktigt ihop. Det är något mönster av plikttrogenhet i mig som kickar in och vips har jag inga problem med att åsidosätta såväl alla runt omkring mig som mig själv, bara jag fullgör den plikt som jag råkat fokusera på. Vart tog balansen vägen?

Nåväl botten på högen är nådd och nu blir det tid att chilla. Ikväll blev det satsang med Florian i Stockholm och imorgon bär det av till No Mind festivalen i Värmland. Nu börjar sommaren på riktigt.